Recension: En perfekt storm av Dan Buthler och Leffe Grimwalker

 

Halsbrytande, actionfylld och bitvis obehaglig. 

Jag brukade sluka deckare, skräck och thrillers – gotta mig i suget i magen, att febrigt vända blad och att våndas lite över hur det skulle gå för favoritkaraktärerna i boken. Men, jag har insett att det är svårare för mig sedan jag fick barn. En sjuk klyscha, men ack så sann i mitt fall. Förra Halloween skulle vi kolla på nya IT  (min idé) och Georgie hade knappt klivit ut i regnet innan jag hoppade upp ur soffan och högt deklarerade att JAG TÄNKER INTE FIRA HALLOWEEN I ÅR för tårna krullade sig och hjärtat satt i halsgropen. Och jag VISSTE JU hur det skulle gå.Det blev en Harry Potter-Halloween…

Det här är en av anledningarna till att det tog tid för mig att läsa actionthrillern “En perfekt storm” av Dan Buthler och Leffe Grimwalker. Spännande? Ja! Obehagliga vändningar? Ja? Små, söta barn som man är rädd ska råka illa ut? Ja! En huvudperson som man blir rätt förtjust i, trots att han är rätt splittrad och har en fablesse för att hamna i knipa, och som man snabbt inser att det kommer att gå åt helvete för? JA!!

Alex Storm har ett trassligt förflutet; mobbad för sina svenskasiatsiak rötter, lätt till våld och ett inre mörker. Man Alex är mer än så, han vill mer än så och har lyckats vända skutan till viss del – en fin firma, en fru som älskar honom och nyfödda trillingdöttrar. Men firman har skatteskulder och när Alex försöker fixa fram snabba cash så går det ganska fort åt helvete. För att försöka rädda upp situationen så tar han kontakt med sin halvbror Peter i Hongkong. Peter som han inte känner alls. Peter har pengar, är villig att låna ut – och vill dessutom ge Alex ett jobb. Tänka sig hur bra det kan lösa sig. Eller….?
Text och bild: Emma Kreü

BYKW S4 E8: Tack och god fotsättning!

I det 40:e och sista avsnittet av BYKW dricker Emma och Jonna Gula Änkan och förklarar varför de väljer att lägga ner podden. De lyfter sina favoriter från åren som gått, både bland litteraturen som lästs och viner som druckits. De blir lite nostalgiska, glada och bubbliga – och självklart kommer de med boktips inför den kommande hösten.

Vi som har gjort podden, Emma Kreü och Jonna Lindberg, vill tacka alla lyssnare och läsare för den här tiden. Podden går i graven, men kommer att leva kvar i våra hjärtan och i sociala medier! BYKW är död, länge leve BYKW!

Recension: Tolv veckor med dig av Johanna Schreiber

Fyra av fem vinglas

Feelgoodromance med mörka drag av den ångestladdade verkligheten.

Johanna Schriber är tillbaka med en modern feelgoodromance som bara spritter av livsglädje, samtidigt som de kolsvarta stråken håller den fast förankrad i verkligheten. En berättelse som i grund och botten är en hyllning till den omöjliga kärleken, men som inte väjer för det som är jobbigt på riktigt. 

Jacob är advokat ut i fingerspetsarna; noggrann, disciplinerad och välstruken. Han närmar sig de fyrtio och börjar se över målen här i livet – att bli delägare i firman han jobbar på och möta någon att starta familj med. På ett bröllop träffar han den några år yngre Linnea, hans raka motsats. Hon är en niolivskatt som oftast landar på fötterna, gärna undviker seriös livsplanering och lever helst mycket och intensivt. En gnista tänds och de har en natt tillsammans, med en vag tanke om att ses i framtiden. Men när Linnea upptäcker att hon är gravid så ställs allt på sin spets ganska fort. För att bestämma om hur de ska göra med både barn och relation så bestämmer de sig för att flytta ihop och lära känna varandra. Då kommer de att veta hur de ska göra med allt – baserat på tolv intensiva sommarveckor.

Tolv veckor med dig är en allvarlig berättelse, i en glad förpackning. Livsbejakande, med ett nyanserat men ändå lättillgängligt språk, men med fokus på att livet innehåller väldigt många svårigheter. Känslan av att aldrig höra till, att bli bortvald, att aldrig våga satsa för att risken att bli bränd är för stor – allt det är ständigt närvarande. Och val. Att göra abort eller inte, att välja sin framtid oavsett hur läskigt det än verkar bli. 

Johanna Schreibers signum är hennes kusliga förmåga att fånga stämningar, personlighetstyper och otäcka karaktärsdrag. Hon är en fena på att ha bra koll på de smådetaljer som bygger upp karaktärer. Allt från konsumtion, åsikter och beteende passar in i hennes sätt att pussla ihop sina personligheter – både det positiva och det negativa –  och det ligger nära en trolig verklighet, vilket gör att karaktärerna blir lite läskigt likt någon man faktiskt känner. Och  det gör man säkert, man har bara tillfälligt glömt att alla är lite mer komplexa än vad man tror. Det har inte Johanna Schreiber glömt. 

 

Text och bild: Emma Kreü

Recension: Bara lite till av Simona Ahrnstedt

Fyra av fem vinglas

Modern, het svensk småstadsromance som inte ruckar på värderingar och vågar ställa krav.

Sveriges första, och största, Romancedrottning Simona Ahrnstedt levererar en stark, feministisk romance som glöder av kärlek och rättspatos. Ahrnstedts senaste nutidsromaner har utspelat sig i Stockholmsmiljö, men Bara lite till har tagit steget till Laholm och fylls av svensk småstads- och landsortsmiljö. Resultatet är strålande, med en fräsch och nyanserad bild av livet på mindre orter – både de positiva och de negativa delarna. 

Stockholmstjejen Stellas liv har bokstavligen krossats till småsmulor. Hennes otrogna kille har kostat henne både jobb och boende och i ren ilska har hon gett sig iväg för att sälja det enda hon faktiskt äger – hennes morföräldrars gamla torp utanför Laholm. Förhoppningen är att kunna sälja det för att finansiera planerna om att ta sig till New York och studera på en designutbildning. 

Ekobonden Thors liv är redan fullt av komplikationer. Han är änkling, har en gård som måste skötas, en ekonomi som måste gå ihop och två tonåriga barn med egna liv och viljor. Vardagen går inte alltid ihop för Thor, och när Stella flyttar in i det fallfärdiga torpet som stått tomt i åratal vänds hans värld upp och ner. Snart inser både Stella och Thor att de är oerhört attraherade av varandra – och en liten fling har väl aldrig skadat? 

Det är ett sant nöje att läsa om Stella och Thor och hur deras världar både krockar med och anpassar sig för varandra. En rejäl bit av den skitiga verkligheten finns med i deras historia, vilket bidrar till att skapa en modern berättelse – med huvudpersoner som inte tvekar att utmana fördomar och cementerade beteendemönster. 

Att Ahrnstedt dessutom tagit klivet ut på den svenska landsbygden är extra roligt, det är verkligen något särskilt med småstadsromance, särskilt i svensk tappning.

 

Text och bild: Emma Kreü

Recension: Happy Fat av Sofie Hagen

Fem av fem vinglas

Sofie Hagens debut är omtumlande – på samma gång hjärtskärande utelämnande, sakligt ifrågasättande och vänlig påpekande. Skriven med en stor dos ilska, humor och genialiskt språk.

Den danska Londonbaserade komikern Sofie Hagen debuterar starkt med Happy Fat, en personlig debattbok om att vara tjock i vårt ätstörda samhälle. Ett samhälle där en smal kropp anses vara en norm, eller i alla fall ett mål som alla bör ha vett att sträva efter, och där smalhet kablas ut som det enda rätta idealet, där är det svårt att vara tjock. Bilden av tjockhet som något negativt återges även, gång på gång, i litteratur och film samt på TV. Där är det ofta något som anses vara något fult, avskräckande och som hånas öppet. Rakt, ärligt och med en stor dos humor berättar hon om hur det är att vara på den andra sidan av “idealet” och hur det påverkar både fysisk och psykisk hälsa. 

Hagen skalar av både samhället och populärkulturen bit för bit när det kommer till fritt flödande fördomar och okunskap kring tjockhet och hur dessa bidrar till att människor som inte passar in i smalhetsnormen diskrimineras, förlöjligas och trakasseras. Hon tar även tag i den forskning som finns inom området, om hur den på många sätt har förvanskats för att anpassas till den rådande kroppsnormen – och om hur parametrar som spelar stor roll för hälsan, såsom stressen och rädslan som omgivningens förakt orsakar. Att bli föraktad och öppet hånad är nämligen värre och mer livshotande för hälsan än själva fetman, något som det väldigt sällan talas öppet kring. 

Något som gör att Happy Fat dessutom kryper in under huden är just närheten till Sofie Hagen som person. I sin debatt tvekar hon inte för att vara utelämnande, hon är till och med hjärtskärande utlämnande, när hon berättar om hur misshandel, både psykisk och fysisk, från familj, lärare och så kallade vänner, har format henne till den person som är idag. Där självhatet uppmuntrats som ett steg i “rätt riktning” och självkärleken, när den kommer, är förlösande och underbar. För det är verkligen en berättelse om att älska och acceptera sig själv i en värld som bokstavligen försöker krympa en, både till kropp och person. Allt berättat med ett språk som gör att man ömsom har tårarna i ögonen, ömsom skrattar högt. 

Sofie Hagen är ett geni när det kommer till  språket – det är humoristiskt, utan att för den sakens skull tappa minsta mark i sin seriösa argumentation, sin saklighet och de nakna känslorna. Och här får alla känslor plats – sorg, kärlek, lättnad och framför allt en helig, brinnande ilska över att tjocka människor fortfarande behandlas som mindre vetande och andra klassens människor av sin omgivning. Författaren pekar även med hela handen mot hur hatet eskalerar om man lägger till exempelvis kön, klass och etnicitet till den människa som det berör. Det är otäck läsning. Dels hur samhället är anpassat efter viss norm och väldigt ofta blir upprört om någon inte passar in, dels hur otroligt okänsliga och vidriga människor kan vara. Ibland helt omedvetet, men ofta fullt medvetet. 

Det här är en bok som alla, absolut alla, borde läsa. Oavsett egen kroppsstorlek, så har man en relation till tjockhet och den bör man verkligen fundera över, för den påverkar människor i den egna närheten – och samhället i stort. För även om man anser sig vara fördomsfri, så är det ett faktum att väldigt få människor är det, hela tiden – och alla borde vara medveten om det. Och alla borde ta en funderare kring hur man har behandlat tjocka människor i sin omgivning. 

 

Text & bild: Emma Kreü

Recension: En oväntad förälskelse av Julia Quinn

Betyg: fem av fem vinglas

En oväntad förälskelse är historisk romance när den är som allra bäst – en kombination av modern fräschör i en tydlig historisk kontext. Julia Quinns fantastiska språk gör självklart sitt och lyfter berättelsen ytterligare en nivå.

 

 En oväntad förälskelse är del två i en serie om åtta böcker som handlar om syskonen Bridgerton (samtliga böcker är fristående och kan läsas separat). Julia Quinns historiska romance-serie om de åtta syskonen utkom under åren 2000-2006 och kommer nu för första gången svenska hos Lovereads by Forum. Bridgertons är även aktuella som TV-serie – Shonda Rhimes producerar den just för Netflix och den kommer att släppas under 2020. 

 

Kate Sheffields syster Edwina är ung, behaglig och oerhört vacker. När Anthony Bridgerton, den mest eftertraktade ungkarlen i Londons societet, börjar visa intresse för henne borde alla vara glada. Han är nämligen förmögen nog att lösa familjens svåra ekonomiska sits och trygga deras framtid. Men Kate är inte glad. Anthony är en riktig rumlare och en festprisse, vilket kommer att göra Edwinas framtid till ett utdraget lidande. För att skydda sin syster bestämmer sig Kate för att sätta stopp för uppvaktningen, kosta vad det kosta vill. Men Anthony är smart, han inser att han behöver gå genom Kate för att nå sitt mål och bestämmer sig för att slå på charmen på riktigt. Och Kate är inte riktigt redo för hur omvälvande det egentligen kan vara att stå mitt i den storm som en charmoffensiv kan innebära.

 

En oväntad förälskelse är historisk romance när den är som bäst. Passionerade känslor, mänsklig ångest och glimten i ögat kombineras med det tidiga 1800-talets krassa verklighet och de begränsade utrymmen som som (fortfarande ges) i samhällets nålsöga för att uppnå “lycka”. Quinn är dessutom väldigt bra på att använda sig av historisk kontext och detaljer och skapar en trovärdig bild av villkor och livsöden i epoken. Utan att rucka på dessa lyckas hon skapa varma och trovärdiga karaktärer, som trots att de lever med restriktioner, förväntningar och hög social press försöker forma sina egna identiteter och självhävdande. Det känns fräscht och modernt, utan att söla ner den historiska inramningen. 

 

…och som alltid så levererar Quinn ett helt fantastiskt språk, fyllt av rappa repliker och humoristisk glans. Hennes signum, som gör att hennes böcker lyfter varje gång!

 

Text & bild: Emma Kreü

BYKW S4 E6: Augustgalan

Jonna och Emma rapporterar direkt från slutet av Augustgalan tillsammans med Eva Boström och Karin Cellton. Vann rätt böcker? Och så den eviga frågan – ska de nuvarande kategorierna i Augustpriset delas upp, eller är det bra som det är?

Lyssna här:

BYKW S4 E6: Augustgalan

Augustprisnominerad: Dyksommar av Sara Stridsberg & Sara Lundberg

Betyg: fyra av fem pärlor

Duon Stridsberg och Lundberg kunde inte vara mer gjorda för varandra – samspel mellan bild och text är magisk. Dock ska man vara medveten om att detta är en oerhört allvarlig berättelse.

En dag är Zoes pappa borta, hon får veta att han är sjuk och behöver vara på sjukhuset ett tag. Mamma och Zoe hälsar på honom där, men plötsligt orkar pappa inte med fler besök. Zoe fortsätter dock att åka dit ensam, hon vet inte om hon får det, men väl där träffar hon Sabina. Sabina bor också på sjukhuset, och hon är simmerska. Zoe får öva simtag ute på den stora gräsmattan tillsammans med Sabina. De pratar om livet och drömmar och simning, i väntan på att pappa ska orka träffas igen.

Dyksommar är en oerhört viktig berättelse, en av få (framförallt för barn) som handlar om allvarlig psykisk ohälsa och att inte vilja leva. Så fort jag såg att boken var ett samarbete mellan Lundberg och Stridsberg visste jag att det skulle bli starkt och viktigt, jag kan inte tänka mig en mer lyckad duo för detta samspel mellan text och bild.

Sara Lundbergs illustrationer är i vanlig ordning magnifika. Jag slutar aldrig imponeras av hennes färgsättning och bildkomposition, och hur hon lyckas fånga känslouttryck så väl i minspel och kroppsspråk. Varje uppslag är ett eget konstverk som skulle kunna stå för sig själv.

Dyksommar beskrivs av förlaget som en lillasyster till Sara Stridsbergs tidigare bok Beckomberga – ode till min familj (2014), där samma miljöer och karaktärer finns med. Trots att även den boken är briljant skildrar båda ett väldigt allvarligt ämne. Självmord, avsaknad av livslust och psykisk ohälsa är både viktigt och allvarligt. Behovet är enormt, vi pratar alldeles för lite även i vuxenvärlden om detta, men det är viktigt att det görs med försiktighet. Dyksommars målgrupp är satt till 3-6 år, och även om jag tror att vissa barn i den åldern kan ha både behov och stor uppskattning av en bok som denna, så tror jag inte den passar för alla. Särskilt inte i åldern 3-6 år.

Kanske är det vi vuxna som vill skydda barnen för sådant som vi själva tycker är svårt att prata om och förstå, och att barnen i själva verket kan hantera det bättre än vi, men jag tror det är oerhört individuellt. Det gör inte Dyksommar mindre viktig eller bra, men den bör läsas i sällskap av en vuxen och med försiktighet.

Dyksommar är en bilderbok för åldern 3-6 år och utgiven hos Bokförlaget Mirando. Den är nominerad till Augustpriset i kategorin Bästa svenska barn- och ungdomsbok 2019.

Text&bild: Jonna Zeitler