Recension: Jag försvinner i mörkret av Michelle McNamara

Betyg: fyra av fem vinglas

McNamara är mycket bra på att fånga tidsanda, grymhet och rädsla och balanserar det bra med sina egna upplevelser, tankar och känslor.

Michelle McNamara

Från tidigt 70-tal fram till mitten av 80-talet skakades Kalifornien av en rad brutala brott. Först var det The Visalia Ransacker som genomförde en serie inbrott och ett mord. Efter det härjade East Area Rapist (EAR) som bröt sig in och genomförde 50 våldtäkter, till största delen riktat mot par. Till slut kulminerade våldet med Original Night Stalker (ONS) som mördade 13 människor, främst par som hittades ihjälslagna i sina sängar. Rädslan växte, medborgargarden bildas och jakten intensifierades. Men det greps aldrig någon. Utredningen fortsatte men mer och mer i skymundan, fram tills att DNA-teknik kunde slå fast att det rör sig om en och samma person som gått under de olika smeknamnen. Och trots att det rör sig om en oerhört omvälvande tid och som påverkat det kollektiva medvetandet något enormt så har det inte skrivits speciellt mycket om EAR-ONS. Det är intressant att fundera över varför, varför det i en kultur där det skrivits hyllmeter om olika mord och seriemördare, inte skrivits särskilt mycket kring just de här fallen.

Så förblir det, fram tills att Michell McNamara, journalist och True Crime-bloggare, blir besatt av EAR-ONS och jakten på att hitta den skyldige. Hon läser in sig, tar kontakt med utredare, både verksamma och pensionerade, blir betrodd med stora delar av bevisföringen, träffar offer, hänger på onlineforum och bollar teorier med en rad människor som är har samma mål som henne – att få fast EAR-ONS. Hon vill väcka allmänhetens uppmärksamhet och skriver en rad artiklar om honom, där hon döper om honom till Golden State Killer (GSK). Intresset växer och hon får in mycket tips och funderingar från läsare och anhängare som också vill hitta den skyldige. Michelle börjar utarbeta “Jag försvinner i mörkret” om GSK, om hans handlingar och om hur det dels påverkade hans offer, men också hur samhället i stort sattes i skräck. Till slut tar hennes livsprojekt kål på hennes hälsa och hon dör i sömnen vid fyrtiosex års ålder. Hennes bok avslutas av två trogna bundsförvanter och hennes redaktör.

Som svensk läsare är det fascinerande att läsa om ett för oss ganska främmande koncept. Seriemördare av de här proportionerna är relativt okända här i Sverige. Det finns ingen motsvarighet till Golden State Killer och vårt samhälle har inte heller påverkats av den enorma känslan av otrygghet som en sådan person sprider. Om hur människor hårdnar, rädsla omsätts i praktiken och kontrollsamhället växer, på gott och ont.

Fascinerande läsning, men oerhört fyllt av obehag. McNamara är mycket bra på att fånga tidsanda, grymhet och rädsla och balanserar det bra med sina egna upplevelser, tankar och känslor. Hon lyckas förmedla besattheten som rider henne hårt. Hur hon kastas mellan exalterat hopp, besvikelse och en fast beslutsamhet att aldrig ge upp. Hennes tålamod är avundsvärt, hennes sinne för detaljer elegant och hennes öppna brev till seriemördaren ger gåshud.

Det är dock i styckena om GSK som McNamara briljerar som allra mest. Kanske var det där hon lade sitt fokus med baktanken att hon kunde utveckla texterna om sig själv vid ett senare tillfälle, det kommer vi aldrig att få veta, men skillnaden är tydlig. Texterna om henne själv kan ibland bli lite korthuggna, det märks att det här inte är den berättelse som hon vill fokusera på. Det är GSK hon vill berätta om. Hennes styrka ligger i all den kunskap som hon bokstavligen slitit sig till genom hårt arbete, och min beundran för hennes research bidrar till att göra läsupplevelsen så stor som den faktiskt blir. För här är det de små twisterna man hakar upp sig vid, och som bygger intimiteten. Sönderskurna skosnören. Stulna manschettknappar. Tappade skoluppgifter. För att nämna några. Vid något tillfälle reagerar jag dock över översättningen, den skapar lite förvirring kring några detaljer och i ett verk där just detaljerna är huvudpersonerna blir det tyvärr ett störningsmoment.

Men.“Jag försvinner i mörkret” är givande läsning som kittlar något som det var länge sedan jag upplevde. Rädslan för det oväntade som en natt helt plötsligt står och smeker en över fötterna. Det är dags att börja kolla under sängen innan man släcker lampan för natten igen.

Till läsningen rekommenderar jag ett lättare pinot noir, eftersom det är en druva som odlas i Kalifornien och som blir allt mer framgångsrikt. Och för att till läsning om mord är rött vin självskrivet.

Text: Emma Kreü

BYKW S3 E7: Ångest

Emma och Jonna dricker Zinfandel och pratar om ångest; allt från den oro som man kan skämta om, den ångest man kan undvika och hur man hanterar den som alltid finns i bakgrunden.


Vin

Epicuro, Italien, nr 2326


Litteratur

Processen av Franz Kafka

Utvandrarserien av Vilhelm Moberg

Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Prostens barnbarn av Eva Bexell

Truly madly yours av Rachel Gibson

Welcome to Temptation av Jennifer Cruise

Kollektivt självmord av Arto Paasilinna

En man som heter Ove av Fredrik Backman

För Herr Bachmanns broschyr av Carl-Johan Vallgren

Epepe av Ferenc Karinthy

Slutet av Mats Strandberg

Förr eller senare exploderar jag av John Green

Det osynliga barnet av Tove Jansson

Elvis Karlsson av Maria Gripe

Fri från ångest, oro och fobier av Mariam Farm och Håkan Wisung

Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans av Anna Kåver

Oro: att leva med tillvarons ovisshet av Anna Kåver


Övrigt

Morran och Tobias (TV)

Melancholia (film)

2012 (film)