Recension: Staden av Camilla Sten

Betyg: fyra vinglas av fem möjliga

Camilla Sten levererar en smygande skräckroman som gör sitt bästa för att skaka liv i förträngd mörkerrädsla, monstren under sängen och barndomens fantasier.

 

I augusti 1959 försvann hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn utan ett spår. En våg av religiös fanatism spred sig som en skogsbrand genom den isolerade staden och helt plötsligt var alla borta. Niohundra själar som aldrig mer sågs till. Dokumentärfilmaren Alice, vars mormor förlorade hela sin familj i händelsen, har funderat över vad som hänt i hela sitt liv. Nu har hon äntligen lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för att hyra in utrustning och ett litet team för att göra en trailer som ska sälja in en kommande dokumentärfilm. Allt som behövs är fem dagars effektivt filmande på plats i den övergivna staden. Men kort efter att de är på plats börjar något hända, precis i utkanten av synfältet. Snart måste Alice och hennes team fråga sig, är det de som börjar bli galna, eller händer det riktigt obehagliga saker i Silvertjärn – även i nutid?

 

Camilla Sten levererar en smygande skräckroman som gör sitt bästa för att skaka liv i förträngd mörkerrädsla, monstren under sängen och barndomens fantasier. Känslan av ‘att vad det än är så kommer det långsamt närmare och vad det än innehåller så kommer det inte att sluta bra’ är överhängande. Dessutom gör hon det eggande och elegant med två spår, dåtid och nutid, som levereras snyggt och prydligt med en stigande känsla av att något håller på att gå käpprätt åt helvete. De tydliga referenserna till Stephen King förhöjer dessutom läsningen – och känslan av att precis vad som helst kan hända, på ett riktigt otäckt sätt.

 

Genom hela “Staden” bubblar fascinationen för övergivna platser under ytan, hur skulle det se ut om ett samhälle mitt i värsta folkhemseran bara lämnades vind för våg? Vad skulle bli kvar, hur skulle det se ut efter sextio år utan det mänskliga idoga nötandet? Det blir genom sitt förfall ett hommage till just människans eviga slit för att hålla naturen och djuret inom oss i schack, för vem vet vad som tittar ut om vi inte gör det?

 

Till läsningen av “Staden” rekommenderas ett rejält glas zinfandel, men undvik gärna mörka små stugor under blåsiga nätter. Empiriska studier visar att det påverkar nattsömnen.

 

Text och bild: Emma Kreü

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *