Recension: Gift av Tove Ditlevsen

Betyg: fem vinglas av fem möjliga

Det är som att läsa någons dagbok, inklusive känslan av att man när som helst kan bli påkommen och utskälld.

 

I Gift, den tredje och avslutande delen i Tove Ditlevsens självbiografiska serie, ligger fokus på hennes vuxna liv. På de fyra äktenskapen, att vara gift, och hennes svåra narkotikamissbruk, att vara förgiftad. Hon är rak och öppen kring sitt liv, så som hon menar att det var. Hon drivs av en brinnande lust att leva livet till max, men även att bedöva det och fly så långt bort hon kan. Och hon skyr inga medel för att nå vare sig det ena eller det andra. 

Ärligheten är smärtsam, det skaver att läsa. Ditlevsen avslöjar frankt det mest skamfyllda i sitt liv, som det faktum att hon väljer att skaffa barn med sin tredje make, tillika läkaren som både tillgodoser och stöttar hennes behov av narkotika, för att binda honom närmare sig och se till att flödet aldrig sinar. Det är som att läsa någons dagbok, inklusive känslan av att man när som helst kan bli påkommen och utskälld. Gift blev dessutom kritiserad när den kom – så mycket ärlighet föll inte alla läsare på läppen, det uppfattades som hänsynslöst. Tove själv tyckte att det var löjligt – hur kan det privata vara pinsamt? Och hur kan det vara hänsynslöst när den hon var mest brutal mot var hon själv?

När jag läser om Ditlevsens liv reflekterar jag över om det är så här många människor lever, men aldrig uttrycker det högt, eller skulle vilja leva så här – i en strävan efter att vara fri. Eller om det egentligen handlar om en den lilla klick som inte kan hålla den rasande rastlösheten inombords stången utan ständigt måste leva ut den – för att kunna leva men också för att hålla ledan i schack. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Marysé Condés “Livet utan masker” och Fay Weldons “Auto Da Fay” – och självklart även Kerstin Thorvalls “Det mest förbjudna”. Alla är de kvinnor som berättar om ett liv där längtan efter mening, rädslan för just ledan och ivern att förverkliga sina själv slår ut allt annat. Eller bara kunna känna något en liten stund. Självbevarelsedriften, hälsan eller vad det än må vara, spelar inte längre någon roll. Att Tove Ditlevsen dessutom har kallats för “Danmarks Kerstin Thorvall” är extremt talande.

Ditlevsenes raka och rättframma språk förstärker dessutom läsupplevelsen – det blir oerhört uppfriskande med någon som kort och koncist berättar om det som ses som bland det svåraste i livet. Att bedra och bli bedragen, att tappa kontakten med sina barn och att släppa taget om livsviljan. Det blir mäktig läsning och man som läsare förundras över att hon kom ut levande på andra sidan. Men det gjorde hon ju inte, inte på riktigt. 

Gift utkom för första gången på svenska 1973. Tove Ditlevsen begick självmord 1976. 

 

Text & Bild: Emma Kreü

BYKW S3 E10: Sommar, sommar, sommar!

I säsongsavslutningen häckar Jonna och Emma på uteservering och funderar över sommaren. De dricker rosé, diskuterar bokpassioner som får en att läsa hela natten, om det som förgiftar och om obehagliga överraskningar som en del författare kan bjuda på.

BYKW S3 E10: Sommar, sommar, sommar!

Litteratur och författare

John Ajvide Lindqvist 

Maria Lang

Fem små grisar av Agatha Christie

Söta, röda sommardrömmar av Christoffer Holst

Staden av Camilla Sten

Mari Jungstedt 

Hypnotisören Black Edition av Lars Kepler

Dorothy L. Sayers 

After-serien av Anna Todd 

Twilight-serien av Stephanie Meyer

Bridgerton-serien av Julia Quinn

Gift av Tove Ditlevsen

Hålla andan av Flora Wiström

Äktenskap – sex berättelser av Linda Skugge

Lagunen av Janet Frame

Leif GW Persson – dokumentären