Recension: Dotter saknad av Anna Jansson

Betyg: fyra vinglas av fem möjliga

Det är ett klassiskt deckarupplägg, men så snyggt genomfört att det blir en hetsig bladvändare.

Välkända deckardrottningen Anna Jansson har tidigare haft fokus på Gotland i sina skildringar, men har nu bestämt sig för att hitta ny terräng för sina litterära mord – nya serien, Bergslagen blå, utspelar sig i Örebro med omnejd. Hennes nya huvudperson är polisen Kristoffer Bark och först ut är “Dotter saknad”. 

 

Under sin möhippa i Hampetorp utanför Örebro för fem år sedan försvann Vera, Kristoffer Barks enda barn. Allt indikerar att hon har drunknat i Hjälmaren under kvällen, men hennes kropp har aldrig hittats. Sedan utredningen lades ner har Kristoffer bedrivit sin egen undersökning, allt mer desperat. För trots många pusselbitar, och ytterligare en försvunnen kvinna, så kommer han inte framåt. Livet har fallit i bitar, han får allt svårare att kontrollera sitt humör och tillvaron är mörk. När Kristoffer blir utsedd att leda gruppen som jobbar med kalla fall så passar han på att börja rota i försvinnandet ute i Hampetorp, men aktar sig noga för att att berätta för sin nya chef om Veras försvinnande. Till varje pris ska sanningen nu fram och inget ska stoppa honom den här gången. 

 

Denise Groth bor ute i sin farmors gamla hus i Hampetorp tillsammans med sin hund. Hon har varit där på somrarna sedan barndomen och känner många, flera som hade nära band med de försvunna kvinnorna. Egoistiska Rasmus, sliskiga charmören Sonny och mobbade Albert, som hon själv är tillsammans med. Hon är medveten om att hon är slående lik de försvunna kvinnorna och när konstiga saker börjar hända blir hon allt mer ängslig. Är det någon som rör sig kring hennes hus, eller är allt bara en inbillning…?

 

Anna Jansson är ett proffs när det gäller att bygga intriger och karaktärer, snabbt och effektivt syr hon ihop sitt galleri, sin bakgrund, sin story. Ibland är stygnen grova och synliga, men oftast snygga och prydliga – för att till och med bli överraskande fina, näst intill osynliga. Det är ett klassiskt deckarupplägg, men så snyggt genomfört att det blir en hetsig bladvändare. Jansson har lagt ut prydliga villospår, alla såpass bra att man som läsare är helt övertygad om att man har rätt i varje gissning, tills man i en snygg vändning inser att man har helt fel. Extra roligt att hitta en ny geografisk region för sina deckarbonanzor, Gotland, Ystad och Stockholm är tradigt uttjatade. “Dotter saknad” är dessutom fylld av en krypande obehagskänsla som aldrig riktigt släpper, långt efter att man har lagt ner boken finns den fortfarande kvar och det var ett bra tag sedan det hände senast.

 

Text & bild: Emma Kreü