Recension: Tolv veckor med dig av Johanna Schreiber

Fyra av fem vinglas

Feelgoodromance med mörka drag av den ångestladdade verkligheten.

Johanna Schriber är tillbaka med en modern feelgoodromance som bara spritter av livsglädje, samtidigt som de kolsvarta stråken håller den fast förankrad i verkligheten. En berättelse som i grund och botten är en hyllning till den omöjliga kärleken, men som inte väjer för det som är jobbigt på riktigt. 

Jacob är advokat ut i fingerspetsarna; noggrann, disciplinerad och välstruken. Han närmar sig de fyrtio och börjar se över målen här i livet – att bli delägare i firman han jobbar på och möta någon att starta familj med. På ett bröllop träffar han den några år yngre Linnea, hans raka motsats. Hon är en niolivskatt som oftast landar på fötterna, gärna undviker seriös livsplanering och lever helst mycket och intensivt. En gnista tänds och de har en natt tillsammans, med en vag tanke om att ses i framtiden. Men när Linnea upptäcker att hon är gravid så ställs allt på sin spets ganska fort. För att bestämma om hur de ska göra med både barn och relation så bestämmer de sig för att flytta ihop och lära känna varandra. Då kommer de att veta hur de ska göra med allt – baserat på tolv intensiva sommarveckor.

Tolv veckor med dig är en allvarlig berättelse, i en glad förpackning. Livsbejakande, med ett nyanserat men ändå lättillgängligt språk, men med fokus på att livet innehåller väldigt många svårigheter. Känslan av att aldrig höra till, att bli bortvald, att aldrig våga satsa för att risken att bli bränd är för stor – allt det är ständigt närvarande. Och val. Att göra abort eller inte, att välja sin framtid oavsett hur läskigt det än verkar bli. 

Johanna Schreibers signum är hennes kusliga förmåga att fånga stämningar, personlighetstyper och otäcka karaktärsdrag. Hon är en fena på att ha bra koll på de smådetaljer som bygger upp karaktärer. Allt från konsumtion, åsikter och beteende passar in i hennes sätt att pussla ihop sina personligheter – både det positiva och det negativa –  och det ligger nära en trolig verklighet, vilket gör att karaktärerna blir lite läskigt likt någon man faktiskt känner. Och  det gör man säkert, man har bara tillfälligt glömt att alla är lite mer komplexa än vad man tror. Det har inte Johanna Schreiber glömt. 

 

Text och bild: Emma Kreü

Recension: Bara lite till av Simona Ahrnstedt

Fyra av fem vinglas

Modern, het svensk småstadsromance som inte ruckar på värderingar och vågar ställa krav.

Sveriges första, och största, Romancedrottning Simona Ahrnstedt levererar en stark, feministisk romance som glöder av kärlek och rättspatos. Ahrnstedts senaste nutidsromaner har utspelat sig i Stockholmsmiljö, men Bara lite till har tagit steget till Laholm och fylls av svensk småstads- och landsortsmiljö. Resultatet är strålande, med en fräsch och nyanserad bild av livet på mindre orter – både de positiva och de negativa delarna. 

Stockholmstjejen Stellas liv har bokstavligen krossats till småsmulor. Hennes otrogna kille har kostat henne både jobb och boende och i ren ilska har hon gett sig iväg för att sälja det enda hon faktiskt äger – hennes morföräldrars gamla torp utanför Laholm. Förhoppningen är att kunna sälja det för att finansiera planerna om att ta sig till New York och studera på en designutbildning. 

Ekobonden Thors liv är redan fullt av komplikationer. Han är änkling, har en gård som måste skötas, en ekonomi som måste gå ihop och två tonåriga barn med egna liv och viljor. Vardagen går inte alltid ihop för Thor, och när Stella flyttar in i det fallfärdiga torpet som stått tomt i åratal vänds hans värld upp och ner. Snart inser både Stella och Thor att de är oerhört attraherade av varandra – och en liten fling har väl aldrig skadat? 

Det är ett sant nöje att läsa om Stella och Thor och hur deras världar både krockar med och anpassar sig för varandra. En rejäl bit av den skitiga verkligheten finns med i deras historia, vilket bidrar till att skapa en modern berättelse – med huvudpersoner som inte tvekar att utmana fördomar och cementerade beteendemönster. 

Att Ahrnstedt dessutom tagit klivet ut på den svenska landsbygden är extra roligt, det är verkligen något särskilt med småstadsromance, särskilt i svensk tappning.

 

Text och bild: Emma Kreü