Recension: Tolv veckor med dig av Johanna Schreiber

Fyra av fem vinglas

Feelgoodromance med mörka drag av den ångestladdade verkligheten.

Johanna Schriber är tillbaka med en modern feelgoodromance som bara spritter av livsglädje, samtidigt som de kolsvarta stråken håller den fast förankrad i verkligheten. En berättelse som i grund och botten är en hyllning till den omöjliga kärleken, men som inte väjer för det som är jobbigt på riktigt. 

Jacob är advokat ut i fingerspetsarna; noggrann, disciplinerad och välstruken. Han närmar sig de fyrtio och börjar se över målen här i livet – att bli delägare i firman han jobbar på och möta någon att starta familj med. På ett bröllop träffar han den några år yngre Linnea, hans raka motsats. Hon är en niolivskatt som oftast landar på fötterna, gärna undviker seriös livsplanering och lever helst mycket och intensivt. En gnista tänds och de har en natt tillsammans, med en vag tanke om att ses i framtiden. Men när Linnea upptäcker att hon är gravid så ställs allt på sin spets ganska fort. För att bestämma om hur de ska göra med både barn och relation så bestämmer de sig för att flytta ihop och lära känna varandra. Då kommer de att veta hur de ska göra med allt – baserat på tolv intensiva sommarveckor.

Tolv veckor med dig är en allvarlig berättelse, i en glad förpackning. Livsbejakande, med ett nyanserat men ändå lättillgängligt språk, men med fokus på att livet innehåller väldigt många svårigheter. Känslan av att aldrig höra till, att bli bortvald, att aldrig våga satsa för att risken att bli bränd är för stor – allt det är ständigt närvarande. Och val. Att göra abort eller inte, att välja sin framtid oavsett hur läskigt det än verkar bli. 

Johanna Schreibers signum är hennes kusliga förmåga att fånga stämningar, personlighetstyper och otäcka karaktärsdrag. Hon är en fena på att ha bra koll på de smådetaljer som bygger upp karaktärer. Allt från konsumtion, åsikter och beteende passar in i hennes sätt att pussla ihop sina personligheter – både det positiva och det negativa –  och det ligger nära en trolig verklighet, vilket gör att karaktärerna blir lite läskigt likt någon man faktiskt känner. Och  det gör man säkert, man har bara tillfälligt glömt att alla är lite mer komplexa än vad man tror. Det har inte Johanna Schreiber glömt. 

 

Text och bild: Emma Kreü

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *