Recension: En annorlunda allians av Julia Quinn

Betyg: fem av fem vinglas

En annorlunda allians är en kvick och rolig berättelse, samtidigt som den rymmer både stort allvar och lättsamt kurtiserande – utan att på något sätt tappa stinget.

 

Julia Quinn är en romancedrottning av rang och inom den historiska genren är hon en av de absolut största. Hennes serie om syskonen Bridgerton är kultförklarad och när detta skrivs har inspelningarna av en Netflix-serie baserad på böckerna precis börjat. Manusförfattarens, regissören och producenten Shonda Rhimes, som tidigare arbetat med Grey’s Anatomy och How To Get Away With Murder, håller i tyglarna. Nu kommer serien för första gången på svenska. “En annorlunda allians” har översatts av Anna Thuresson och är först ut.

 

Att läsa historiska romaner i allmänhet, och historisk romance i synnerhet, innebär att man träder in i en värld där andra regler än dagens gäller. 1813 i London var en kvinna mer eller mindre en mans ägodel och hon värderades till största delen utifrån det hon kunde bidra med till familjens tillväxt, särskilt inom societeten. Leva dygdigt, giftas bort obefläckad och föda många barn åt familjen som hon gifts in i. Minst två söner och gärna några döttrar förväntades för att vara lyckad i omgivningens ögon och omgivningen var både hård och fördömande. Utbildningsmöjligheterna var begränsade och vissa saker fanns inte på kartan att en kvinna kunde få tillgång till, i alla fall inte utan mycket hemlighetsmakeri. Som läsare är det bra att komma ihåg, att livet i grunden var annorlunda på den tiden. Längtan efter kärlek var densamma, men förutsättningarna fundamentalt olika.

 

Det är tidigt 1800-tal i London och Daphne Bridgerton har redan gjort flera säsonger som ogift ung fröken i Londons societet. Som just ogift är hon är omyndig, hennes bror är hennes förmyndare, och har därför inte rätt till egna pengar och självständighet. För att säkra hennes framtida försörjning så jagar hennes mor på henne i jakten på en man som kan ta hand om henne. För vad ska det annars bli av henne? Daphne vill gärna gifta sig, hon drömmer om en stor familj, men hon vill också bli lycklig – på riktigt. Men det är inte helt lätt att träffa någon att tycka om när societeten följer ens minsta minsta rörelse – och alla tycker att hon är en schysst vän, men inte mer än så. 

 

Simon, hertig av Hastings, har precis återkommit till London efter många år utomlands och blir direkt utsedd till villebråd för alla giftaslystna damer- och deras mödrar. Han är helt oförberedd på anstormningen och han vill definitivt inte gifta sig, han vill bara vara ifred. 

 

När Daphne och Simon lär känna varandra av en slump så kommer de snabbt fram till en sak – de vill bägge två ha ett andrum från att jagas mot äktenskapet. De bestämmer sig för att fejka en uppvaktning för att slippa jakten och tjatet, men saker och ting blir väldigt sällan som man har tänkt sig. 

 

En annorlunda allians är en kvick och rolig berättelse, samtidigt som den rymmer både stort allvar och lättsamt kurtiserande – utan att på något sätt tappa stinget. Quinn är både lekfull och djup i sin berättelse, då hon växlar mellan historiska tankegångar, glödande hetta och den universella längtan efter kärlek. Rekommenderar henne varmt, då hon är den perfekta ingången till tyngre historisk romance. 

 

Text & bild: Emma Kreü

BYKW S4 E4: Fokus på feelgood med Jenny Fagerlund!

Feelgoodförfattaren Jenny Fagerlund gästar Emma och Jonna. Det diskuteras genrer, skrivande och vad det egentligen är för ingrediens som gör en riktigt bra feelgood! Samtidigt dricker de feelgooddrickat nr 1 – bubbel, såklart!

Lyssna här;

BYKW S4 E4: Feelgood med Jenny Fagerlund

Vin
Vilarnau Brut Organic Cava, Spanien, nr 7731

Litteratur
Jenny Fagerlunds romaner:

2016 – Drömstigen
2018 – Med hälsning från Båstad
2018 – 24 goda gärningar
2019 – Ett litet steg på vägen

Jojo Moyes
Lucy Dillon
Sophie Kinsella

 

 

 

 

 

 

Inför tillkännagivandet av Nobelpriset 2018 & 2019

I år delas två Nobelpris i ut, både för 2018 och 2019, och idag tillkännages vilka vinnarna är. Det är en speciell känsla i år, inte alls lika festlig som det brukar vara – och det ska det inte heller vara. Vi tycker att beslutet att dela ut priset för 2018 känns lite märkligt. Alla vet varför det inte blev så, Svenska Akademiens smutsiga byk och bristfälliga interna kultur vällde ut till allmän beskådning över hela litteraturvärlden, både den nationella och internationella, och den bristfälliga hanteringen gjorde allt ännu värre. Ett tag stod vi alla som fågelholkar efter att de allt mer knepiga uttalanden haglade och tanken att Akademien kanske var överspelad var inte långt borta. Priset delades inte ut, och ingen ville väl egentligen ha det.

 

Men. Nu är det ett nytt år här, och trots en vår av åtminstone två arga böcker som vill protestera mot den upplevda orättvisan i att bli granskad för sina handlingar, så har ändå ett relativt lugn lagt sig över Akademien. Utåt sett i alla fall. 

 

Hur det går med de utlovade reformerna är svårt att säga, men några rapporter om sexuella trakasserier, tystnadskultur och aggressioner har i alla fall inte sipprat ut. Och allt går sin stilla gång. Att det kommer ett pris för 2019 känns bara naturligt, nu fortskrider ju arbetet som det ska. Men för 2018? Är inte det att försöka köra med en billig PR-kupp för att om tio år kunna låtsas som om inget hänt? Vore det inte bättre att skippa det helt, för att markera att Akademien tog situationen på allvar och markerar för att förändringen är här? På riktigt? ….och för att bespara den stackars pristagaren skammen att behöva besvara kniviga frågor kring varför man tror att man fick ett pris som är lite solkigt i kanterna…?

Men. Lite spekulationer kan vi kosta på oss. Emma hoppas på Ngũgĩ wa Thiong’o eller Joyce Carol Oates, Jonna som vanligt på en barn- och ungdomsboksförfattare. Till exempel John Green eller David Levithan. Eller varför inte J.K Rowling?! Den kvinnan har gjort mer för barn och ungas läslust än de flesta. Men, snart vet vi. Inte lik roligt som vanligt, men lite roligt i alla fall.

Vi är Augustprisambassadörer för 2019!

 

Vi är oerhört glada och stolta över att meddela att vi är en av årets Augustprisambassadörer! Vi ska bevaka kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok och det ska bli en fantastiskt rolig resa, varmt välkommen att följa med på den tillsammans med oss! /Emma & Jonna

 

Läs mer om årets Augustprisambassadörer här.

Recension: Dotter saknad av Anna Jansson

Betyg: fyra vinglas av fem möjliga

Det är ett klassiskt deckarupplägg, men så snyggt genomfört att det blir en hetsig bladvändare.

Välkända deckardrottningen Anna Jansson har tidigare haft fokus på Gotland i sina skildringar, men har nu bestämt sig för att hitta ny terräng för sina litterära mord – nya serien, Bergslagen blå, utspelar sig i Örebro med omnejd. Hennes nya huvudperson är polisen Kristoffer Bark och först ut är “Dotter saknad”. 

 

Under sin möhippa i Hampetorp utanför Örebro för fem år sedan försvann Vera, Kristoffer Barks enda barn. Allt indikerar att hon har drunknat i Hjälmaren under kvällen, men hennes kropp har aldrig hittats. Sedan utredningen lades ner har Kristoffer bedrivit sin egen undersökning, allt mer desperat. För trots många pusselbitar, och ytterligare en försvunnen kvinna, så kommer han inte framåt. Livet har fallit i bitar, han får allt svårare att kontrollera sitt humör och tillvaron är mörk. När Kristoffer blir utsedd att leda gruppen som jobbar med kalla fall så passar han på att börja rota i försvinnandet ute i Hampetorp, men aktar sig noga för att att berätta för sin nya chef om Veras försvinnande. Till varje pris ska sanningen nu fram och inget ska stoppa honom den här gången. 

 

Denise Groth bor ute i sin farmors gamla hus i Hampetorp tillsammans med sin hund. Hon har varit där på somrarna sedan barndomen och känner många, flera som hade nära band med de försvunna kvinnorna. Egoistiska Rasmus, sliskiga charmören Sonny och mobbade Albert, som hon själv är tillsammans med. Hon är medveten om att hon är slående lik de försvunna kvinnorna och när konstiga saker börjar hända blir hon allt mer ängslig. Är det någon som rör sig kring hennes hus, eller är allt bara en inbillning…?

 

Anna Jansson är ett proffs när det gäller att bygga intriger och karaktärer, snabbt och effektivt syr hon ihop sitt galleri, sin bakgrund, sin story. Ibland är stygnen grova och synliga, men oftast snygga och prydliga – för att till och med bli överraskande fina, näst intill osynliga. Det är ett klassiskt deckarupplägg, men så snyggt genomfört att det blir en hetsig bladvändare. Jansson har lagt ut prydliga villospår, alla såpass bra att man som läsare är helt övertygad om att man har rätt i varje gissning, tills man i en snygg vändning inser att man har helt fel. Extra roligt att hitta en ny geografisk region för sina deckarbonanzor, Gotland, Ystad och Stockholm är tradigt uttjatade. “Dotter saknad” är dessutom fylld av en krypande obehagskänsla som aldrig riktigt släpper, långt efter att man har lagt ner boken finns den fortfarande kvar och det var ett bra tag sedan det hände senast.

 

Text & bild: Emma Kreü

Recension: Gift av Tove Ditlevsen

Betyg: fem vinglas av fem möjliga

Det är som att läsa någons dagbok, inklusive känslan av att man när som helst kan bli påkommen och utskälld.

 

I Gift, den tredje och avslutande delen i Tove Ditlevsens självbiografiska serie, ligger fokus på hennes vuxna liv. På de fyra äktenskapen, att vara gift, och hennes svåra narkotikamissbruk, att vara förgiftad. Hon är rak och öppen kring sitt liv, så som hon menar att det var. Hon drivs av en brinnande lust att leva livet till max, men även att bedöva det och fly så långt bort hon kan. Och hon skyr inga medel för att nå vare sig det ena eller det andra. 

Ärligheten är smärtsam, det skaver att läsa. Ditlevsen avslöjar frankt det mest skamfyllda i sitt liv, som det faktum att hon väljer att skaffa barn med sin tredje make, tillika läkaren som både tillgodoser och stöttar hennes behov av narkotika, för att binda honom närmare sig och se till att flödet aldrig sinar. Det är som att läsa någons dagbok, inklusive känslan av att man när som helst kan bli påkommen och utskälld. Gift blev dessutom kritiserad när den kom – så mycket ärlighet föll inte alla läsare på läppen, det uppfattades som hänsynslöst. Tove själv tyckte att det var löjligt – hur kan det privata vara pinsamt? Och hur kan det vara hänsynslöst när den hon var mest brutal mot var hon själv?

När jag läser om Ditlevsens liv reflekterar jag över om det är så här många människor lever, men aldrig uttrycker det högt, eller skulle vilja leva så här – i en strävan efter att vara fri. Eller om det egentligen handlar om en den lilla klick som inte kan hålla den rasande rastlösheten inombords stången utan ständigt måste leva ut den – för att kunna leva men också för att hålla ledan i schack. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Marysé Condés “Livet utan masker” och Fay Weldons “Auto Da Fay” – och självklart även Kerstin Thorvalls “Det mest förbjudna”. Alla är de kvinnor som berättar om ett liv där längtan efter mening, rädslan för just ledan och ivern att förverkliga sina själv slår ut allt annat. Eller bara kunna känna något en liten stund. Självbevarelsedriften, hälsan eller vad det än må vara, spelar inte längre någon roll. Att Tove Ditlevsen dessutom har kallats för “Danmarks Kerstin Thorvall” är extremt talande.

Ditlevsenes raka och rättframma språk förstärker dessutom läsupplevelsen – det blir oerhört uppfriskande med någon som kort och koncist berättar om det som ses som bland det svåraste i livet. Att bedra och bli bedragen, att tappa kontakten med sina barn och att släppa taget om livsviljan. Det blir mäktig läsning och man som läsare förundras över att hon kom ut levande på andra sidan. Men det gjorde hon ju inte, inte på riktigt. 

Gift utkom för första gången på svenska 1973. Tove Ditlevsen begick självmord 1976. 

 

Text & Bild: Emma Kreü