Inför tillkännagivandet av Nobelpriset 2018 & 2019

I år delas två Nobelpris i ut, både för 2018 och 2019, och idag tillkännages vilka vinnarna är. Det är en speciell känsla i år, inte alls lika festlig som det brukar vara – och det ska det inte heller vara. Vi tycker att beslutet att dela ut priset för 2018 känns lite märkligt. Alla vet varför det inte blev så, Svenska Akademiens smutsiga byk och bristfälliga interna kultur vällde ut till allmän beskådning över hela litteraturvärlden, både den nationella och internationella, och den bristfälliga hanteringen gjorde allt ännu värre. Ett tag stod vi alla som fågelholkar efter att de allt mer knepiga uttalanden haglade och tanken att Akademien kanske var överspelad var inte långt borta. Priset delades inte ut, och ingen ville väl egentligen ha det.

 

Men. Nu är det ett nytt år här, och trots en vår av åtminstone två arga böcker som vill protestera mot den upplevda orättvisan i att bli granskad för sina handlingar, så har ändå ett relativt lugn lagt sig över Akademien. Utåt sett i alla fall. 

 

Hur det går med de utlovade reformerna är svårt att säga, men några rapporter om sexuella trakasserier, tystnadskultur och aggressioner har i alla fall inte sipprat ut. Och allt går sin stilla gång. Att det kommer ett pris för 2019 känns bara naturligt, nu fortskrider ju arbetet som det ska. Men för 2018? Är inte det att försöka köra med en billig PR-kupp för att om tio år kunna låtsas som om inget hänt? Vore det inte bättre att skippa det helt, för att markera att Akademien tog situationen på allvar och markerar för att förändringen är här? På riktigt? ….och för att bespara den stackars pristagaren skammen att behöva besvara kniviga frågor kring varför man tror att man fick ett pris som är lite solkigt i kanterna…?

Men. Lite spekulationer kan vi kosta på oss. Emma hoppas på Ngũgĩ wa Thiong’o eller Joyce Carol Oates, Jonna som vanligt på en barn- och ungdomsboksförfattare. Till exempel John Green eller David Levithan. Eller varför inte J.K Rowling?! Den kvinnan har gjort mer för barn och ungas läslust än de flesta. Men, snart vet vi. Inte lik roligt som vanligt, men lite roligt i alla fall.

Vi är Augustprisambassadörer för 2019!

 

Vi är oerhört glada och stolta över att meddela att vi är en av årets Augustprisambassadörer! Vi ska bevaka kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok och det ska bli en fantastiskt rolig resa, varmt välkommen att följa med på den tillsammans med oss! /Emma & Jonna

 

Läs mer om årets Augustprisambassadörer här.

Recension: Dotter saknad av Anna Jansson

Betyg: fyra vinglas av fem möjliga

Det är ett klassiskt deckarupplägg, men så snyggt genomfört att det blir en hetsig bladvändare.

Välkända deckardrottningen Anna Jansson har tidigare haft fokus på Gotland i sina skildringar, men har nu bestämt sig för att hitta ny terräng för sina litterära mord – nya serien, Bergslagen blå, utspelar sig i Örebro med omnejd. Hennes nya huvudperson är polisen Kristoffer Bark och först ut är “Dotter saknad”. 

 

Under sin möhippa i Hampetorp utanför Örebro för fem år sedan försvann Vera, Kristoffer Barks enda barn. Allt indikerar att hon har drunknat i Hjälmaren under kvällen, men hennes kropp har aldrig hittats. Sedan utredningen lades ner har Kristoffer bedrivit sin egen undersökning, allt mer desperat. För trots många pusselbitar, och ytterligare en försvunnen kvinna, så kommer han inte framåt. Livet har fallit i bitar, han får allt svårare att kontrollera sitt humör och tillvaron är mörk. När Kristoffer blir utsedd att leda gruppen som jobbar med kalla fall så passar han på att börja rota i försvinnandet ute i Hampetorp, men aktar sig noga för att att berätta för sin nya chef om Veras försvinnande. Till varje pris ska sanningen nu fram och inget ska stoppa honom den här gången. 

 

Denise Groth bor ute i sin farmors gamla hus i Hampetorp tillsammans med sin hund. Hon har varit där på somrarna sedan barndomen och känner många, flera som hade nära band med de försvunna kvinnorna. Egoistiska Rasmus, sliskiga charmören Sonny och mobbade Albert, som hon själv är tillsammans med. Hon är medveten om att hon är slående lik de försvunna kvinnorna och när konstiga saker börjar hända blir hon allt mer ängslig. Är det någon som rör sig kring hennes hus, eller är allt bara en inbillning…?

 

Anna Jansson är ett proffs när det gäller att bygga intriger och karaktärer, snabbt och effektivt syr hon ihop sitt galleri, sin bakgrund, sin story. Ibland är stygnen grova och synliga, men oftast snygga och prydliga – för att till och med bli överraskande fina, näst intill osynliga. Det är ett klassiskt deckarupplägg, men så snyggt genomfört att det blir en hetsig bladvändare. Jansson har lagt ut prydliga villospår, alla såpass bra att man som läsare är helt övertygad om att man har rätt i varje gissning, tills man i en snygg vändning inser att man har helt fel. Extra roligt att hitta en ny geografisk region för sina deckarbonanzor, Gotland, Ystad och Stockholm är tradigt uttjatade. “Dotter saknad” är dessutom fylld av en krypande obehagskänsla som aldrig riktigt släpper, långt efter att man har lagt ner boken finns den fortfarande kvar och det var ett bra tag sedan det hände senast.

 

Text & bild: Emma Kreü

Recension: Gift av Tove Ditlevsen

Betyg: fem vinglas av fem möjliga

Det är som att läsa någons dagbok, inklusive känslan av att man när som helst kan bli påkommen och utskälld.

 

I Gift, den tredje och avslutande delen i Tove Ditlevsens självbiografiska serie, ligger fokus på hennes vuxna liv. På de fyra äktenskapen, att vara gift, och hennes svåra narkotikamissbruk, att vara förgiftad. Hon är rak och öppen kring sitt liv, så som hon menar att det var. Hon drivs av en brinnande lust att leva livet till max, men även att bedöva det och fly så långt bort hon kan. Och hon skyr inga medel för att nå vare sig det ena eller det andra. 

Ärligheten är smärtsam, det skaver att läsa. Ditlevsen avslöjar frankt det mest skamfyllda i sitt liv, som det faktum att hon väljer att skaffa barn med sin tredje make, tillika läkaren som både tillgodoser och stöttar hennes behov av narkotika, för att binda honom närmare sig och se till att flödet aldrig sinar. Det är som att läsa någons dagbok, inklusive känslan av att man när som helst kan bli påkommen och utskälld. Gift blev dessutom kritiserad när den kom – så mycket ärlighet föll inte alla läsare på läppen, det uppfattades som hänsynslöst. Tove själv tyckte att det var löjligt – hur kan det privata vara pinsamt? Och hur kan det vara hänsynslöst när den hon var mest brutal mot var hon själv?

När jag läser om Ditlevsens liv reflekterar jag över om det är så här många människor lever, men aldrig uttrycker det högt, eller skulle vilja leva så här – i en strävan efter att vara fri. Eller om det egentligen handlar om en den lilla klick som inte kan hålla den rasande rastlösheten inombords stången utan ständigt måste leva ut den – för att kunna leva men också för att hålla ledan i schack. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Marysé Condés “Livet utan masker” och Fay Weldons “Auto Da Fay” – och självklart även Kerstin Thorvalls “Det mest förbjudna”. Alla är de kvinnor som berättar om ett liv där längtan efter mening, rädslan för just ledan och ivern att förverkliga sina själv slår ut allt annat. Eller bara kunna känna något en liten stund. Självbevarelsedriften, hälsan eller vad det än må vara, spelar inte längre någon roll. Att Tove Ditlevsen dessutom har kallats för “Danmarks Kerstin Thorvall” är extremt talande.

Ditlevsenes raka och rättframma språk förstärker dessutom läsupplevelsen – det blir oerhört uppfriskande med någon som kort och koncist berättar om det som ses som bland det svåraste i livet. Att bedra och bli bedragen, att tappa kontakten med sina barn och att släppa taget om livsviljan. Det blir mäktig läsning och man som läsare förundras över att hon kom ut levande på andra sidan. Men det gjorde hon ju inte, inte på riktigt. 

Gift utkom för första gången på svenska 1973. Tove Ditlevsen begick självmord 1976. 

 

Text & Bild: Emma Kreü

BYKW S3 E10: Sommar, sommar, sommar!

I säsongsavslutningen häckar Jonna och Emma på uteservering och funderar över sommaren. De dricker rosé, diskuterar bokpassioner som får en att läsa hela natten, om det som förgiftar och om obehagliga överraskningar som en del författare kan bjuda på.

BYKW S3 E10: Sommar, sommar, sommar!

Litteratur och författare

John Ajvide Lindqvist 

Maria Lang

Fem små grisar av Agatha Christie

Söta, röda sommardrömmar av Christoffer Holst

Staden av Camilla Sten

Mari Jungstedt 

Hypnotisören Black Edition av Lars Kepler

Dorothy L. Sayers 

After-serien av Anna Todd 

Twilight-serien av Stephanie Meyer

Bridgerton-serien av Julia Quinn

Gift av Tove Ditlevsen

Hålla andan av Flora Wiström

Äktenskap – sex berättelser av Linda Skugge

Lagunen av Janet Frame

Leif GW Persson – dokumentären

 

Recension: Ett högre syfte av Malin Thunberg Schunke

Betyg: fyra vinglas av fem möjliga

Med en säker hand driver Malin Thunberg Schunke sin berättelse framåt och som läsare hänger man glatt med. Hon har dessutom en gedigen bakgrund inom rättsväsendet, bland annat är hon docent i straffrätt och har skrivit ett flertal fackböcker och det märks – här är detaljerna på plats och deras trovärdighet gör hela sammanhanget ännu läskigare.

 

Det går bra för Amir Yasin. Han har en älskad familj, en bra utbildning, ett välbetalt jobb och fina vänner. Under en svensexa på Rivieran ändras allt i ett trollslag. Baren som besöks utsätts för ett terrorattentat och Amir, som av misstag befinner sig mitt i blodbadet, blir gripen och anklagad för delaktighet i dådet. Helt plötsligt befinner han sig i ett av Frankrikes mest fruktade fängelser och det som han naivt trodde var hans mänskliga rättigheter syns inte på något sätt till. Samtidigt blir Ester Eldh, åklagare i Haag, indragen i arbetet att samla bevis mot attentatsmännen. Hon engagerar sig i fallet och upptäcker snart att hon verkar vara den enda som faktiskt är intresserad av att ta reda på om Amir är oskyldig eller ej. Internationellt revirpinkande, maktspel och en ständigt återkommande fråga – kan man tänja på mänskliga rättigheter? Och vad händer egentligen då?

 

Ett högre syfte är en engagerande spänningsroman som ger en unik insikt i det europeiska rättsväsendet men som även lyfter viktiga frågor – både i det stora och det lilla. Hur långt är man beredd att gå för en nära vän? Hur mycket är man beredd att offra? När är det egentligen okej att dra in någons mänskliga rättigheter? …och vilket slags samhälle bygger man i och med att man gör det? Det är spännande läsning, men även utmanande – för vad tycker jag i de olika frågorna? Och oavsett vad jag tycker – hur hade jag själv reagerat om jag befunnit mig i samma situation?  

 

Med en säker hand driver Malin Thunberg Schunke sin berättelse framåt och som läsare hänger man glatt med. Hon har dessutom en gedigen bakgrund inom rättsväsendet, bland annat är hon docent i straffrätt och har skrivit ett flertal fackböcker och det märks – här är detaljerna på plats och deras trovärdighet gör hela sammanhanget ännu läskigare. För när ett system inte fungerar, det är bland det mest obehagliga jag kan tänka mig. Det bidrar till den förlamande känslan av att det håller på att gå lite åt helvete med mänskligheten, och ingen av oss klarar riktigt att fästa blicken på den viktiga och avgörande punkten där allting händer. Lite som att titta på något som brinner, men vara alldeles för fängslad av lågorna för att komma på att hämta brandsläckaren.

Text och bild: Emma Kreü 

Falla fritt av Heléne Holmström

Ska du bara läsa en romance i februari så ska du läsa denna!

Fem vinglas av fem möjliga.

Charlotta har slitit som ett djur för att ta sig från sin tillvaro som svårt mobbat barn i Ludvika till sin position som advokat på en av Stockholms mest framstående byråer. Men hon lyckas ändå inte riktigt slappna av. Hon har svårt att släppa människor inpå sig, endast bästa vännen Carl-Adam känner henne väl. Hon vågar heller inte lita på den egna förmågan – kollegan Oscar skrämmer henne allt som oftast till att göra hans skitgöra och hon får sällan erkännande för allt det jobb hon lägger ner.

Ignacio är den idealistiska hållbarhetskämpen som arbetar på ett stort klädföretag med grön image. Han har tagit examen från Handelshögskolan och bedrivit forskning, men känner sig inte hemma i de flashigare ekonomkretsarna, delvis på grund av sin arbetarklassbakgrund.

När Ignacio och Charlotta träffas slår det gnistor om dem, men det står snart klart att de är på var sin sida i en rättstvist som kommer att bli både stor och infekterad. De skulle kunna förlora allt om de inleder en relation, men ändå verkar de inte kunna hålla sig ifrån varandra. Snart börjar insatserna bli stora på riktigt och konsekvenserna om de blir ertappade ännu större.

Heléne Holmström lyckts fantastiskt bra med att förmedla känslor genom hela Falla fritt – från det lätta trycket av stress från överbelastning på jobbet, den hårda strimman av hat vid pressen att göra sina kollegors jobb till den glittrande känslan av försiktig lycka när förälskelsen börjar förverkligas. Och hon gör det mycket elegant – med ett språk som inte bara är lättsmält utan även humoristiskt och intelligent. Det gör läsningen till ett rent nöje.

Alla författare värt sitt vatten ser till att behandla sina karaktärer med respekt och fingertoppskänsla för att skapa en dynamik som är intressant för läsaren. Holmström har definitivt vattnet på sin sida då hon snyggt balanserar mellan hörnstenen, mänskliga rättigheter, och avgrunden, kapitalistisk ignorans, utan att på något sätt tappa fokus. Snyggt bygger hon upp sin värld och sina karaktärer och lyckas ständigt hålla läsarna med på noterna. För ingen sympatiserar med en huvudperson som borde ha en moralisk kompass men helt har tappat den och ingen lägger heller dyrbar lästid på en kärleksrelation som inte osar glöd. Den risken finns inte i Falla fritt som är skickligt hantverk och balanserade avvägningar hela vägen. Ska du bara läsa en romance i år, välj Falla fritt!

Text: Emma Kreü

Det slutar med oss av Colleen Hoover

Modern, medveten romance när den är som allra bäst.

Betyg: fyra av fem vinglas

Lily Blooms liv har äntligen börjat på riktigt. Hon har lämnat en traumatisk barndom bakom sig med en våldsam far och en hunsad mor och startat ett nytt liv i Boston. Det går över förväntan – hennes nystartade blomsterbutik går strålande och hon har träffat mannen i sitt liv, neurokirurgen Ryle. Men när hon får anledning att ifrågasätta det som ska vara hennes framtid börjar Lily allt mer fundera över ungdomskärleken Atlas. När hon och Ryle av en slump springer på Atlas blir det startskottet på omvälvande förändringar i hennes liv. Snart inser hon att inget längre är helt självklart – och att framtiden inte alls är lika spikrak som hon hade tänkt sig.

”Det slutar med oss” är välskriven modern romance när den är som allra bäst. Colleen Hoover berättar lätt och skickligt om svåra och tunga ämnen, utan att för den sakens skull förlora romancens kärna – den lyckliga, vackra kärlekshistorien. Med ett lätt och flytande språk introducerar hon ett flertal mångfacetterade karaktärer som i all sin mänsklighet väcker både ilska och glädje, vilket för mig som läsare är både glädjande och upplyftande. Det bidrar till den fasta övertygelsen att trots de många gråskalorna i Hoovers pensel så har hon aldrig förlorat tron på människan, vilket är den viktigaste kärnan i hela berättelsen.

 

Text: Emma Kreü

Den ursprungliga versionen publicerades på BYKW:s Instagramkonto 14 januari 2019.