Lind och Hellgren har verkligen lyckats – Tiger, Tiger, Tiger är en berättelse som kliver rakt in i hjärtat.
I Tiger, Tiger, Tiger får läsaren följa med i det lilla barnets längtan efter den fantastiska fina grannkatten Tiger. Barnet vill inget hellre än att klappa, men Tiger är, på katters vis, inte så intresserad och väljer att fly kärleksförklaringarna. Barnet letar och längtar, men Tiger har sprungit bort. Oron stiger (eller kanske snarare växlar?), var har Tiger tagit vägen?
En fantastiskt fin berättelse ur barnets perspektiv, där läsaren verkligen kan känna barnets intensiva längtan efter katten, det enkelriktade fokuset och ana de vuxnas överinseende i bakgrunden. Men det just i bakgrunden, det tar inte över och det är så befriande. Möjligheten att följa med i barnets värld är ett privilegium och det lockar till ett äventyr för både små och stora människor. Det är en fin berättelse i hela sin rakhet och okomplicerade rytm.
Bildspråket är är både yvigt och detaljrikt, i kraftiga men ändå dova nyanser. Det växlar mellan bilder ur barnets perspektiv och stora översiktsbilder, där läsaren kan se vad som händer – ibland både i barnets och Tigers värld. Känslorna är fint fångade både i och ord och bild. Lind och Hellgren har verkligen lyckats – Tiger, Tiger, Tiger är en berättelse som kliver rakt in i hjärtat.
Tiger, Tiger, Tiger är en bilderbok för åldern 3-6 år och utgiven hos Rabén&Sjögren. Den är nominerad till Augustpriset i kategorin Bästa svenska barn- och ungdomsbok 2019.
Med mycket vackra bilder, lite humor och mjukt språk lyckas Per Gustavsson att på ett finurligt sätt lyfta känslan av rädsla för förändring – men även det sköna i att kunna landa i det som skett.
Haren lever ett inrutat liv. Varje dag hämtar han morötter, bli jagad för sitt liv av räven och språkar lite med björnen. Men en dag vaknar han och världen ser annorlunda ut – han ser annorlunda ut. Vintern har kommit och med det snön och vinterpälsen. Haren blir stressad, ledsen och upprörd – varför kan inte allting fortsätta att vara precis som det alltid har varit?! Att försöka anpassa sig efter allt det nya som inte går att kontrollera känns svårt. Svårt och nästan omöjligt. Men, med lite hjälp på traven går det bättre!
Sen kom vintern är en fin reflektion över världens och kroppens förändring. Om det man kan påverka och det som man måste lära sig att acceptera och anpassa sig efter. Med mycket vackra bilder, lite humor och mjukt språk lyckas Per Gustavsson att på ett finurligt sätt lyfta känslan av rädsla för förändring – men även det sköna i att kunna landa i det som skett.
Gustavsson har även med en dos vuxenhumor! I slutet, när Haren förnöjsamt förklarar att det här nya tillståndet, både med naturen och med livet, det är ju riktigt bra – så ska det ALLTID vara, känns det som att författaren blinkar till den vuxne läsaren eller kanske till det lite äldre barnet.
Sen kom vintern är en bilderbok för åldern 3-6 år och utgiven hos Lilla Piratförlaget. Den är nominerad till Augustpriset i kategorin Bästa svenska barn- och ungdomsbok 2019.
Jordgubbsbarnen är ett viktigt inlägg i debatten, en påminnelse om att vi alla behöver ta hand om varandra, oavsett vem det är som behöver hjälpen.
I en liten by någonstans i Östeuropa bor Maria och Gabriel tillsammans med sina föräldrar. De är fattiga, men det är inget ovanligt i deras by. Men när otur, olycka och torka kommer så blir barnens föräldrar tvungna att ge sig av utomlands, till Sverige, för att tjäna pengar som förhoppningsvis ska rädda familjen. Maria och Gabriel blir med ens jordgubbsbarn – de får veta att deras föräldrar ska plocka äppelstora jordgubbar i Sverige och bli rika på riktigt – och de blir kvarlämnade med sin farmor. Livet blir helt plötsligt annorlunda – och ganska hårt.
Sara Olausson har lyckats med att det komplicerade i att berätta om svåra situationer på ett sätt som känns lättillgängligt och samtidigt väcker framtidshopp, utan att för den sakens skull tappa stinget kring det obehagliga. Jordgubbsbarnen är skriven med fokus på det som i princip alla strävar efter – en bättre framtid för sig själv och sin familj. Är man väldigt fattig så är bara alternativen färre än för andra. Maria och Gabriels föräldrar tigger, som så många andra, i Sverige. Väldigt många, barn som vuxna, som regelbundet ser tiggarna tänker inte på vad som ligger bakom deras situation. I en värld där samhällsklimatet blir allt hårdare så måste människor ständigt påminnas om hur verkligheten ser ut för andra, för att komma i kontakt med sin medmänsklighet. Olausson lyckas bra med just det, att påminna om den.
Jordgubbsbarnen är ett viktigt inlägg i debatten, en påminnelse om att vi alla behöver ta hand om varandra, oavsett vem det är som behöver hjälpen.
Jordgubbsbarnen är en kapitelbok åldern 6-9 år och utgiven hos Rabén&Sjögren. Den är nominerad till Augustpriset i kategorin Bästa svenska barn- och ungdomsbok 2019.
De Augustprisnominerade böckerna i kategorin Bästa svenska barn- och ungdomsbok diskuteras ingående. Emma och Jonna pratar om böckerna, sina läsupplevelser och väger dem mot varandra. Vilken är egentligen segertippad – och av vilken anledning? Och kan man jämföra barnböcker och ungdomsböcker, är inte det två helt olika kategorier? Till diskussionen dricker de fruktigt rött och äter småkakor.
De nominerade är:
– Tiger, Tiger, Tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren
Emma och Jonna förlänger sommaren genom att dricka blek rosé, bjuder på en nostalgitripp deluxe, dreglar efter höstens böcker och halkar in på sin okunskap kring internationell adoption. Jonna drömmer om att flytta ut på landet och Emma kommer ut som älskare av Alien Romance.
Emma och Jonna dricker souvenirvin och diskuterar illusioner i livet, möjligheten att forma sig själv och varför man inte ska vifta bort sina livsförändrande val som fyrtioårskriser. Åldersångest, drivkraften att ligga med en tajt kropp och varför det är svårt att ta mäns gnäll över MeToo på allvar.
Camilla Sten levererar en smygande skräckroman som gör sitt bästa för att skaka liv i förträngd mörkerrädsla, monstren under sängen och barndomens fantasier.
I augusti 1959 försvann hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn utan ett spår. En våg av religiös fanatism spred sig som en skogsbrand genom den isolerade staden och helt plötsligt var alla borta. Niohundra själar som aldrig mer sågs till. Dokumentärfilmaren Alice, vars mormor förlorade hela sin familj i händelsen, har funderat över vad som hänt i hela sitt liv. Nu har hon äntligen lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för att hyra in utrustning och ett litet team för att göra en trailer som ska sälja in en kommande dokumentärfilm. Allt som behövs är fem dagars effektivt filmande på plats i den övergivna staden. Men kort efter att de är på plats börjar något hända, precis i utkanten av synfältet. Snart måste Alice och hennes team fråga sig, är det de som börjar bli galna, eller händer det riktigt obehagliga saker i Silvertjärn – även i nutid?
Camilla Sten levererar en smygande skräckroman som gör sitt bästa för att skaka liv i förträngd mörkerrädsla, monstren under sängen och barndomens fantasier. Känslan av ‘att vad det än är så kommer det långsamt närmare och vad det än innehåller så kommer det inte att sluta bra’ är överhängande. Dessutom gör hon det eggande och elegant med två spår, dåtid och nutid, som levereras snyggt och prydligt med en stigande känsla av att något håller på att gå käpprätt åt helvete. De tydliga referenserna till Stephen King förhöjer dessutom läsningen – och känslan av att precis vad som helst kan hända, på ett riktigt otäckt sätt.
Genom hela “Staden” bubblar fascinationen för övergivna platser under ytan, hur skulle det se ut om ett samhälle mitt i värsta folkhemseran bara lämnades vind för våg? Vad skulle bli kvar, hur skulle det se ut efter sextio år utan det mänskliga idoga nötandet? Det blir genom sitt förfall ett hommage till just människans eviga slit för att hålla naturen och djuret inom oss i schack, för vem vet vad som tittar ut om vi inte gör det?
Till läsningen av “Staden” rekommenderas ett rejält glas zinfandel, men undvik gärna mörka små stugor under blåsiga nätter. Empiriska studier visar att det påverkar nattsömnen.
En roande satir över försöken att skapa mening i en tillvaro som är så nedlusad med tillgångar att det mesta i livet är inom en armlängds avstånd.
Amerikanska Rachel är nöjd med sin tillvaro. Hon arbetar på ett universitet i New York, hon är tillsammans med kollegan Nick och livet går sin stilla gång. Tills Nick övertalar henne att följa med till Singapore och gå på en väns bröllop – och träffa hans familj. Nick har aldrig pratat så mycket om dem men snart visar det sig att de inte känt till hans relation med Rachel, vilket de inte är så nöjda över. Direkt missnöjda till och med.De är nämligen rika, galet rika och oerhört måna om att Nick gifter sig med någon som kan matcha hans status. Och de är inte de enda; snart börjar Singaporeelitens ogifta unga döttrar göra sitt bästa för att manövrera ut Rachel – med hans mor som aktiv påhejare i bakgrunden. Rachel blir allt mer osäker, är det verkligen en värld som hon vill vara en del av? Och Nick, vem är han egentligen?
Det är glittrigt, det är överdådigt och det är underhållande! Vår tids Hollywoodfruar (Jackie Collins), där läsaren kan imponeras, fascineras och förfasas över livet i lyx, flärd – och stenhård konkurrens i ett internt statussystem som enbart de snuskigt rika har tillgång till. En roande satir över försöken att skapa mening i en tillvaro som är så nedlusad med tillgångar att det mesta i livet är inom en armlängds avstånd.
Det är riktigt rolig läsning – samtidigt är det en del som skaver. Som Nick, som i sin totala oförmåga att förbereda Rachel för vad som väntar henne, mer eller mindre slänger henne åt hajarna. Självklart är det alltid svårt att se privilegium från insidan, men om man har lajvat hyfsat jordnära universitetslärare i ett antal år, hur kan man vara så världsfrånvänd att man inte ens kan ana chocken i att landa mitt i motsvarigheten till ett diamantbestrött juvelskrin? Och hur kan man inte ha vett nog att vilja skydda sin partner från det stålbadet? Nick framstår periodvis som ganska osympatisk och trots allt smör i Småland, vill man verkligen vara i en relation med en sådan person?
Men, trots Nicks tillkortakommanden så är Crazy Rich i Asien en liten pärla som man inte får missa. Perfekt för sommarens strandbesök och gärna tillsammans med ett glas bubbel. Men glöm inte att det ska vara äkta champagne, något annat duger helt enkelt inte!
Jonna och Emma dricker Grüner veltliner ihop med bokaktuella Johanna Schreiber och diskuterar skrivande, tabun kring föräldraskap och stressen kring att allt måste hända kring trettio. De filosoferar om öländska stränder, Nina Lekanders kulturfestival och möjligheten att sprida ut livet lite mer.
McNamara är mycket bra på att fånga tidsanda, grymhet och rädsla och balanserar det bra med sina egna upplevelser, tankar och känslor.
Michelle McNamara
Från tidigt 70-tal fram till mitten av 80-talet skakades Kalifornien av en rad brutala brott. Först var det The Visalia Ransacker som genomförde en serie inbrott och ett mord. Efter det härjade East Area Rapist (EAR) som bröt sig in och genomförde 50 våldtäkter, till största delen riktat mot par. Till slut kulminerade våldet med Original Night Stalker (ONS) som mördade 13 människor, främst par som hittades ihjälslagna i sina sängar. Rädslan växte, medborgargarden bildas och jakten intensifierades. Men det greps aldrig någon. Utredningen fortsatte men mer och mer i skymundan, fram tills att DNA-teknik kunde slå fast att det rör sig om en och samma person som gått under de olika smeknamnen. Och trots att det rör sig om en oerhört omvälvande tid och som påverkat det kollektiva medvetandet något enormt så har det inte skrivits speciellt mycket om EAR-ONS. Det är intressant att fundera över varför, varför det i en kultur där det skrivits hyllmeter om olika mord och seriemördare, inte skrivits särskilt mycket kring just de här fallen.
Så förblir det, fram tills att Michell McNamara, journalist och True Crime-bloggare, blir besatt av EAR-ONS och jakten på att hitta den skyldige. Hon läser in sig, tar kontakt med utredare, både verksamma och pensionerade, blir betrodd med stora delar av bevisföringen, träffar offer, hänger på onlineforum och bollar teorier med en rad människor som är har samma mål som henne – att få fast EAR-ONS. Hon vill väcka allmänhetens uppmärksamhet och skriver en rad artiklar om honom, där hon döper om honom till Golden State Killer (GSK). Intresset växer och hon får in mycket tips och funderingar från läsare och anhängare som också vill hitta den skyldige. Michelle börjar utarbeta “Jag försvinner i mörkret” om GSK, om hans handlingar och om hur det dels påverkade hans offer, men också hur samhället i stort sattes i skräck. Till slut tar hennes livsprojekt kål på hennes hälsa och hon dör i sömnen vid fyrtiosex års ålder. Hennes bok avslutas av två trogna bundsförvanter och hennes redaktör.
Som svensk läsare är det fascinerande att läsa om ett för oss ganska främmande koncept. Seriemördare av de här proportionerna är relativt okända här i Sverige. Det finns ingen motsvarighet till Golden State Killer och vårt samhälle har inte heller påverkats av den enorma känslan av otrygghet som en sådan person sprider. Om hur människor hårdnar, rädsla omsätts i praktiken och kontrollsamhället växer, på gott och ont.
Fascinerande läsning, men oerhört fyllt av obehag. McNamara är mycket bra på att fånga tidsanda, grymhet och rädsla och balanserar det bra med sina egna upplevelser, tankar och känslor. Hon lyckas förmedla besattheten som rider henne hårt. Hur hon kastas mellan exalterat hopp, besvikelse och en fast beslutsamhet att aldrig ge upp. Hennes tålamod är avundsvärt, hennes sinne för detaljer elegant och hennes öppna brev till seriemördaren ger gåshud.
Det är dock i styckena om GSK som McNamara briljerar som allra mest. Kanske var det där hon lade sitt fokus med baktanken att hon kunde utveckla texterna om sig själv vid ett senare tillfälle, det kommer vi aldrig att få veta, men skillnaden är tydlig. Texterna om henne själv kan ibland bli lite korthuggna, det märks att det här inte är den berättelse som hon vill fokusera på. Det är GSK hon vill berätta om. Hennes styrka ligger i all den kunskap som hon bokstavligen slitit sig till genom hårt arbete, och min beundran för hennes research bidrar till att göra läsupplevelsen så stor som den faktiskt blir. För här är det de små twisterna man hakar upp sig vid, och som bygger intimiteten. Sönderskurna skosnören. Stulna manschettknappar. Tappade skoluppgifter. För att nämna några. Vid något tillfälle reagerar jag dock över översättningen, den skapar lite förvirring kring några detaljer och i ett verk där just detaljerna är huvudpersonerna blir det tyvärr ett störningsmoment.
Men.“Jag försvinner i mörkret” är givande läsning som kittlar något som det var länge sedan jag upplevde. Rädslan för det oväntade som en natt helt plötsligt står och smeker en över fötterna. Det är dags att börja kolla under sängen innan man släcker lampan för natten igen.
Till läsningen rekommenderar jag ett lättare pinot noir, eftersom det är en druva som odlas i Kalifornien och som blir allt mer framgångsrikt. Och för att till läsning om mord är rött vin självskrivet.