Författare: Emma Kreü

Betyg: fem av fem kattrumpor

Lind och Hellgren har verkligen lyckats –  Tiger, Tiger, Tiger är en berättelse som kliver rakt in i hjärtat.

I Tiger, Tiger, Tiger får läsaren följa med i det lilla barnets längtan efter den fantastiska fina grannkatten Tiger. Barnet vill inget hellre än att klappa, men Tiger är, på katters vis, inte så intresserad och väljer att fly kärleksförklaringarna. Barnet letar och längtar, men Tiger har sprungit bort. Oron stiger (eller kanske snarare växlar?), var har Tiger tagit vägen?

En fantastiskt fin berättelse ur barnets perspektiv, där läsaren verkligen kan känna barnets intensiva längtan efter katten, det enkelriktade fokuset och ana de vuxnas överinseende i bakgrunden. Men det just i bakgrunden, det tar inte över och det är så befriande. Möjligheten att följa med i barnets värld är ett privilegium och det lockar till ett äventyr för både små och stora människor. Det är en fin berättelse i hela sin rakhet och okomplicerade rytm.

Bildspråket är är både yvigt och detaljrikt, i kraftiga men ändå dova nyanser. Det växlar mellan bilder ur barnets perspektiv och stora översiktsbilder, där läsaren kan se vad som händer – ibland både i barnets och Tigers värld. Känslorna är fint fångade både i och ord och bild.  Lind och Hellgren har verkligen lyckats –  Tiger, Tiger, Tiger är en berättelse som kliver rakt in i hjärtat.

Tiger, Tiger, Tiger är en bilderbok för åldern 3-6 år och utgiven hos Rabén&Sjögren. Den är nominerad till Augustpriset i kategorin Bästa svenska barn- och ungdomsbok 2019.

Text&bild: Emma Kreü

Betyg: fyra av fem vinterpälsar

Med mycket vackra bilder, lite humor och mjukt språk lyckas Per Gustavsson att på ett finurligt sätt lyfta känslan av rädsla för förändring – men även det sköna i att kunna landa i det som skett.

Haren lever ett inrutat liv. Varje dag hämtar han morötter, bli jagad för sitt liv av räven och språkar lite med björnen. Men en dag vaknar han och världen ser annorlunda ut – han ser annorlunda ut. Vintern har kommit och med det snön och vinterpälsen. Haren blir stressad, ledsen och upprörd – varför kan inte allting fortsätta att vara precis som det alltid har varit?! Att försöka anpassa sig efter allt det nya som inte går att kontrollera känns svårt. Svårt och nästan omöjligt. Men, med lite hjälp på traven går det bättre!

Sen kom vintern är en fin reflektion över världens och kroppens förändring. Om det man kan påverka och det som man måste lära sig att acceptera och anpassa sig efter. Med mycket vackra bilder, lite humor och mjukt språk lyckas Per Gustavsson att på ett finurligt sätt lyfta känslan av rädsla för förändring – men även det sköna i att kunna landa i det som skett.

Gustavsson har även med en dos vuxenhumor! I slutet, när Haren förnöjsamt förklarar att det här nya tillståndet, både med naturen och med livet, det är ju riktigt bra – så ska det ALLTID vara, känns det som att författaren blinkar till den vuxne läsaren eller kanske till det lite äldre barnet.

Sen kom vintern är en bilderbok för åldern 3-6 år och utgiven hos Lilla Piratförlaget. Den är nominerad till Augustpriset i kategorin Bästa svenska barn- och ungdomsbok 2019.

Text & bild: Emma Kreü

Betyg: fyra vinglas av fem möjliga

Camilla Sten levererar en smygande skräckroman som gör sitt bästa för att skaka liv i förträngd mörkerrädsla, monstren under sängen och barndomens fantasier.

I augusti 1959 försvann hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn utan ett spår. En våg av religiös fanatism spred sig som en skogsbrand genom den isolerade staden och helt plötsligt var alla borta. Niohundra själar som aldrig mer sågs till. Dokumentärfilmaren Alice, vars mormor förlorade hela sin familj i händelsen, har funderat över vad som hänt i hela sitt liv. Nu har hon äntligen lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för att hyra in utrustning och ett litet team för att göra en trailer som ska sälja in en kommande dokumentärfilm. Allt som behövs är fem dagars effektivt filmande på plats i den övergivna staden. Men kort efter att de är på plats börjar något hända, precis i utkanten av synfältet. Snart måste Alice och hennes team fråga sig, är det de som börjar bli galna, eller händer det riktigt obehagliga saker i Silvertjärn – även i nutid?

Camilla Sten levererar en smygande skräckroman som gör sitt bästa för att skaka liv i förträngd mörkerrädsla, monstren under sängen och barndomens fantasier. Känslan av ‘att vad det än är så kommer det långsamt närmare och vad det än innehåller så kommer det inte att sluta bra’ är överhängande. Dessutom gör hon det eggande och elegant med två spår, dåtid och nutid, som levereras snyggt och prydligt med en stigande känsla av att något håller på att gå käpprätt åt helvete. De tydliga referenserna till Stephen King förhöjer dessutom läsningen – och känslan av att precis vad som helst kan hända, på ett riktigt otäckt sätt.

Genom hela “Staden” bubblar fascinationen för övergivna platser under ytan, hur skulle det se ut om ett samhälle mitt i värsta folkhemseran bara lämnades vind för våg? Vad skulle bli kvar, hur skulle det se ut efter sextio år utan det mänskliga idoga nötandet? Det blir genom sitt förfall ett hommage till just människans eviga slit för att hålla naturen och djuret inom oss i schack, för vem vet vad som tittar ut om vi inte gör det?

Till läsningen av “Staden” rekommenderas ett rejält glas zinfandel, men undvik gärna mörka små stugor under blåsiga nätter. Empiriska studier visar att det påverkar nattsömnen.

Text och bild: Emma Kreü