Emma och Jonna förlänger sommaren genom att dricka blek rosé, bjuder på en nostalgitripp deluxe, dreglar efter höstens böcker och halkar in på sin okunskap kring internationell adoption. Jonna drömmer om att flytta ut på landet och Emma kommer ut som älskare av Alien Romance.
Emma och Jonna dricker souvenirvin och diskuterar illusioner i livet, möjligheten att forma sig själv och varför man inte ska vifta bort sina livsförändrande val som fyrtioårskriser. Åldersångest, drivkraften att ligga med en tajt kropp och varför det är svårt att ta mäns gnäll över MeToo på allvar.
Camilla Sten levererar en smygande skräckroman som gör sitt bästa för att skaka liv i förträngd mörkerrädsla, monstren under sängen och barndomens fantasier.
I augusti 1959 försvann hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn utan ett spår. En våg av religiös fanatism spred sig som en skogsbrand genom den isolerade staden och helt plötsligt var alla borta. Niohundra själar som aldrig mer sågs till. Dokumentärfilmaren Alice, vars mormor förlorade hela sin familj i händelsen, har funderat över vad som hänt i hela sitt liv. Nu har hon äntligen lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för att hyra in utrustning och ett litet team för att göra en trailer som ska sälja in en kommande dokumentärfilm. Allt som behövs är fem dagars effektivt filmande på plats i den övergivna staden. Men kort efter att de är på plats börjar något hända, precis i utkanten av synfältet. Snart måste Alice och hennes team fråga sig, är det de som börjar bli galna, eller händer det riktigt obehagliga saker i Silvertjärn – även i nutid?
Camilla Sten levererar en smygande skräckroman som gör sitt bästa för att skaka liv i förträngd mörkerrädsla, monstren under sängen och barndomens fantasier. Känslan av ‘att vad det än är så kommer det långsamt närmare och vad det än innehåller så kommer det inte att sluta bra’ är överhängande. Dessutom gör hon det eggande och elegant med två spår, dåtid och nutid, som levereras snyggt och prydligt med en stigande känsla av att något håller på att gå käpprätt åt helvete. De tydliga referenserna till Stephen King förhöjer dessutom läsningen – och känslan av att precis vad som helst kan hända, på ett riktigt otäckt sätt.
Genom hela “Staden” bubblar fascinationen för övergivna platser under ytan, hur skulle det se ut om ett samhälle mitt i värsta folkhemseran bara lämnades vind för våg? Vad skulle bli kvar, hur skulle det se ut efter sextio år utan det mänskliga idoga nötandet? Det blir genom sitt förfall ett hommage till just människans eviga slit för att hålla naturen och djuret inom oss i schack, för vem vet vad som tittar ut om vi inte gör det?
Till läsningen av “Staden” rekommenderas ett rejält glas zinfandel, men undvik gärna mörka små stugor under blåsiga nätter. Empiriska studier visar att det påverkar nattsömnen.
En roande satir över försöken att skapa mening i en tillvaro som är så nedlusad med tillgångar att det mesta i livet är inom en armlängds avstånd.
Amerikanska Rachel är nöjd med sin tillvaro. Hon arbetar på ett universitet i New York, hon är tillsammans med kollegan Nick och livet går sin stilla gång. Tills Nick övertalar henne att följa med till Singapore och gå på en väns bröllop – och träffa hans familj. Nick har aldrig pratat så mycket om dem men snart visar det sig att de inte känt till hans relation med Rachel, vilket de inte är så nöjda över. Direkt missnöjda till och med.De är nämligen rika, galet rika och oerhört måna om att Nick gifter sig med någon som kan matcha hans status. Och de är inte de enda; snart börjar Singaporeelitens ogifta unga döttrar göra sitt bästa för att manövrera ut Rachel – med hans mor som aktiv påhejare i bakgrunden. Rachel blir allt mer osäker, är det verkligen en värld som hon vill vara en del av? Och Nick, vem är han egentligen?
Det är glittrigt, det är överdådigt och det är underhållande! Vår tids Hollywoodfruar (Jackie Collins), där läsaren kan imponeras, fascineras och förfasas över livet i lyx, flärd – och stenhård konkurrens i ett internt statussystem som enbart de snuskigt rika har tillgång till. En roande satir över försöken att skapa mening i en tillvaro som är så nedlusad med tillgångar att det mesta i livet är inom en armlängds avstånd.
Det är riktigt rolig läsning – samtidigt är det en del som skaver. Som Nick, som i sin totala oförmåga att förbereda Rachel för vad som väntar henne, mer eller mindre slänger henne åt hajarna. Självklart är det alltid svårt att se privilegium från insidan, men om man har lajvat hyfsat jordnära universitetslärare i ett antal år, hur kan man vara så världsfrånvänd att man inte ens kan ana chocken i att landa mitt i motsvarigheten till ett diamantbestrött juvelskrin? Och hur kan man inte ha vett nog att vilja skydda sin partner från det stålbadet? Nick framstår periodvis som ganska osympatisk och trots allt smör i Småland, vill man verkligen vara i en relation med en sådan person?
Men, trots Nicks tillkortakommanden så är Crazy Rich i Asien en liten pärla som man inte får missa. Perfekt för sommarens strandbesök och gärna tillsammans med ett glas bubbel. Men glöm inte att det ska vara äkta champagne, något annat duger helt enkelt inte!
Jonna och Emma dricker Grüner veltliner ihop med bokaktuella Johanna Schreiber och diskuterar skrivande, tabun kring föräldraskap och stressen kring att allt måste hända kring trettio. De filosoferar om öländska stränder, Nina Lekanders kulturfestival och möjligheten att sprida ut livet lite mer.
McNamara är mycket bra på att fånga tidsanda, grymhet och rädsla och balanserar det bra med sina egna upplevelser, tankar och känslor.
Michelle McNamara
Från tidigt 70-tal fram till mitten av 80-talet skakades Kalifornien av en rad brutala brott. Först var det The Visalia Ransacker som genomförde en serie inbrott och ett mord. Efter det härjade East Area Rapist (EAR) som bröt sig in och genomförde 50 våldtäkter, till största delen riktat mot par. Till slut kulminerade våldet med Original Night Stalker (ONS) som mördade 13 människor, främst par som hittades ihjälslagna i sina sängar. Rädslan växte, medborgargarden bildas och jakten intensifierades. Men det greps aldrig någon. Utredningen fortsatte men mer och mer i skymundan, fram tills att DNA-teknik kunde slå fast att det rör sig om en och samma person som gått under de olika smeknamnen. Och trots att det rör sig om en oerhört omvälvande tid och som påverkat det kollektiva medvetandet något enormt så har det inte skrivits speciellt mycket om EAR-ONS. Det är intressant att fundera över varför, varför det i en kultur där det skrivits hyllmeter om olika mord och seriemördare, inte skrivits särskilt mycket kring just de här fallen.
Så förblir det, fram tills att Michell McNamara, journalist och True Crime-bloggare, blir besatt av EAR-ONS och jakten på att hitta den skyldige. Hon läser in sig, tar kontakt med utredare, både verksamma och pensionerade, blir betrodd med stora delar av bevisföringen, träffar offer, hänger på onlineforum och bollar teorier med en rad människor som är har samma mål som henne – att få fast EAR-ONS. Hon vill väcka allmänhetens uppmärksamhet och skriver en rad artiklar om honom, där hon döper om honom till Golden State Killer (GSK). Intresset växer och hon får in mycket tips och funderingar från läsare och anhängare som också vill hitta den skyldige. Michelle börjar utarbeta “Jag försvinner i mörkret” om GSK, om hans handlingar och om hur det dels påverkade hans offer, men också hur samhället i stort sattes i skräck. Till slut tar hennes livsprojekt kål på hennes hälsa och hon dör i sömnen vid fyrtiosex års ålder. Hennes bok avslutas av två trogna bundsförvanter och hennes redaktör.
Som svensk läsare är det fascinerande att läsa om ett för oss ganska främmande koncept. Seriemördare av de här proportionerna är relativt okända här i Sverige. Det finns ingen motsvarighet till Golden State Killer och vårt samhälle har inte heller påverkats av den enorma känslan av otrygghet som en sådan person sprider. Om hur människor hårdnar, rädsla omsätts i praktiken och kontrollsamhället växer, på gott och ont.
Fascinerande läsning, men oerhört fyllt av obehag. McNamara är mycket bra på att fånga tidsanda, grymhet och rädsla och balanserar det bra med sina egna upplevelser, tankar och känslor. Hon lyckas förmedla besattheten som rider henne hårt. Hur hon kastas mellan exalterat hopp, besvikelse och en fast beslutsamhet att aldrig ge upp. Hennes tålamod är avundsvärt, hennes sinne för detaljer elegant och hennes öppna brev till seriemördaren ger gåshud.
Det är dock i styckena om GSK som McNamara briljerar som allra mest. Kanske var det där hon lade sitt fokus med baktanken att hon kunde utveckla texterna om sig själv vid ett senare tillfälle, det kommer vi aldrig att få veta, men skillnaden är tydlig. Texterna om henne själv kan ibland bli lite korthuggna, det märks att det här inte är den berättelse som hon vill fokusera på. Det är GSK hon vill berätta om. Hennes styrka ligger i all den kunskap som hon bokstavligen slitit sig till genom hårt arbete, och min beundran för hennes research bidrar till att göra läsupplevelsen så stor som den faktiskt blir. För här är det de små twisterna man hakar upp sig vid, och som bygger intimiteten. Sönderskurna skosnören. Stulna manschettknappar. Tappade skoluppgifter. För att nämna några. Vid något tillfälle reagerar jag dock över översättningen, den skapar lite förvirring kring några detaljer och i ett verk där just detaljerna är huvudpersonerna blir det tyvärr ett störningsmoment.
Men.“Jag försvinner i mörkret” är givande läsning som kittlar något som det var länge sedan jag upplevde. Rädslan för det oväntade som en natt helt plötsligt står och smeker en över fötterna. Det är dags att börja kolla under sängen innan man släcker lampan för natten igen.
Till läsningen rekommenderar jag ett lättare pinot noir, eftersom det är en druva som odlas i Kalifornien och som blir allt mer framgångsrikt. Och för att till läsning om mord är rött vin självskrivet.
Emma och Jonna dricker Zinfandel och pratar om ångest; allt från den oro som man kan skämta om, den ångest man kan undvika och hur man hanterar den som alltid finns i bakgrunden.
Emma och Jonna dricker glögg och sammanfattar hösten som har varit, pratar om böcker de önskar sig i julklapp och vilka de kommer att ge bort i julklapp. Självklart önskas lyssnarna en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
Emma och Jonna laddar inför utdelningen av Augustpriset 2018, dricker cava och diskuterar de nominerade i kategorierna Årets svenska skönlitterära bok och Årets svenska barn- och ungdomsbok. De hittar trender, spekulerar och kommer med önskemål.
Augustpriset är den svenska litteraturens mest prestigefyllda och uppmärksammade pris. Svenska Förläggareföreningen instiftade Augustpriset 1989 med syftet att årligen belöna och sätta fokus på de allra bästa nyutkomna böckerna på svenska. Augustpriset delas ut i tre kategorier: Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok och Årets svenska barn- och ungdomsbok. En jury i respektive kategori nominerar sex titlar vardera. De nominerade titlarna läses därefter av en elektorsförsamling bestående av sammanlagt 63 elektorer, som är spridda över hela landet och består av en tredjedel bokhandlare, en tredjedel bibliotekarier och en tredjedel litteraturkritiker och andra. Omröstningen är sluten. Den titel som får flest röster i respektive kategori vinner. På Augustgalan, i år den 26 november, delas Augustpriset ut i de tre kategorierna. Prissumman i varje kategori är 100 000 kronor. Pristagarna får även en bronsstatyett formgiven av konstnären Mikael Fare. (Källa: Augustpriset.se)
Emma och Jonna dricker rioja och fördjupar sig i höstrusket – hur man myser och vad man läser och dricker. De fördjupar sig i den sjunde boken om Joona Linna, “Lazarus” av Lars Keplers, och mörkret som omger den. De passar även på att tipsa lite om godbitarna i höstens utgivning – favoriter inom de flesta genrer återfinns.
Emma och Jonna förlänger sommaren genom att dricka blek rosé, bjuder på en nostalgitripp deluxe, dreglar efter höstens böcker och halkar in på sin okunskap kring internationell adoption. Jonna drömmer om att flytta ut på landet och Emma kommer ut som älskare av Alien Romance.
Emma och Jonna dricker souvenirvin och diskuterar illusioner i livet, möjligheten att forma sig själv och varför man inte ska vifta bort sina livsförändrande val som fyrtioårskriser. Åldersångest, drivkraften att ligga med en tajt kropp och varför det är svårt att ta mäns gnäll över MeToo på allvar.
Emma och Jonna dricker glögg och sammanfattar hösten som har varit, pratar om böcker de önskar sig i julklapp och vilka de kommer att ge bort i julklapp. Självklart önskas lyssnarna en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
