Recension: Gift av Tove Ditlevsen

Betyg: fem vinglas av fem möjliga

Det är som att läsa någons dagbok, inklusive känslan av att man när som helst kan bli påkommen och utskälld.

 

I Gift, den tredje och avslutande delen i Tove Ditlevsens självbiografiska serie, ligger fokus på hennes vuxna liv. På de fyra äktenskapen, att vara gift, och hennes svåra narkotikamissbruk, att vara förgiftad. Hon är rak och öppen kring sitt liv, så som hon menar att det var. Hon drivs av en brinnande lust att leva livet till max, men även att bedöva det och fly så långt bort hon kan. Och hon skyr inga medel för att nå vare sig det ena eller det andra. 

Ärligheten är smärtsam, det skaver att läsa. Ditlevsen avslöjar frankt det mest skamfyllda i sitt liv, som det faktum att hon väljer att skaffa barn med sin tredje make, tillika läkaren som både tillgodoser och stöttar hennes behov av narkotika, för att binda honom närmare sig och se till att flödet aldrig sinar. Det är som att läsa någons dagbok, inklusive känslan av att man när som helst kan bli påkommen och utskälld. Gift blev dessutom kritiserad när den kom – så mycket ärlighet föll inte alla läsare på läppen, det uppfattades som hänsynslöst. Tove själv tyckte att det var löjligt – hur kan det privata vara pinsamt? Och hur kan det vara hänsynslöst när den hon var mest brutal mot var hon själv?

När jag läser om Ditlevsens liv reflekterar jag över om det är så här många människor lever, men aldrig uttrycker det högt, eller skulle vilja leva så här – i en strävan efter att vara fri. Eller om det egentligen handlar om en den lilla klick som inte kan hålla den rasande rastlösheten inombords stången utan ständigt måste leva ut den – för att kunna leva men också för att hålla ledan i schack. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Marysé Condés “Livet utan masker” och Fay Weldons “Auto Da Fay” – och självklart även Kerstin Thorvalls “Det mest förbjudna”. Alla är de kvinnor som berättar om ett liv där längtan efter mening, rädslan för just ledan och ivern att förverkliga sina själv slår ut allt annat. Eller bara kunna känna något en liten stund. Självbevarelsedriften, hälsan eller vad det än må vara, spelar inte längre någon roll. Att Tove Ditlevsen dessutom har kallats för “Danmarks Kerstin Thorvall” är extremt talande.

Ditlevsenes raka och rättframma språk förstärker dessutom läsupplevelsen – det blir oerhört uppfriskande med någon som kort och koncist berättar om det som ses som bland det svåraste i livet. Att bedra och bli bedragen, att tappa kontakten med sina barn och att släppa taget om livsviljan. Det blir mäktig läsning och man som läsare förundras över att hon kom ut levande på andra sidan. Men det gjorde hon ju inte, inte på riktigt. 

Gift utkom för första gången på svenska 1973. Tove Ditlevsen begick självmord 1976. 

 

Text & Bild: Emma Kreü

Recension: Ett högre syfte av Malin Thunberg Schunke

Betyg: fyra vinglas av fem möjliga

Med en säker hand driver Malin Thunberg Schunke sin berättelse framåt och som läsare hänger man glatt med. Hon har dessutom en gedigen bakgrund inom rättsväsendet, bland annat är hon docent i straffrätt och har skrivit ett flertal fackböcker och det märks – här är detaljerna på plats och deras trovärdighet gör hela sammanhanget ännu läskigare.

 

Det går bra för Amir Yasin. Han har en älskad familj, en bra utbildning, ett välbetalt jobb och fina vänner. Under en svensexa på Rivieran ändras allt i ett trollslag. Baren som besöks utsätts för ett terrorattentat och Amir, som av misstag befinner sig mitt i blodbadet, blir gripen och anklagad för delaktighet i dådet. Helt plötsligt befinner han sig i ett av Frankrikes mest fruktade fängelser och det som han naivt trodde var hans mänskliga rättigheter syns inte på något sätt till. Samtidigt blir Ester Eldh, åklagare i Haag, indragen i arbetet att samla bevis mot attentatsmännen. Hon engagerar sig i fallet och upptäcker snart att hon verkar vara den enda som faktiskt är intresserad av att ta reda på om Amir är oskyldig eller ej. Internationellt revirpinkande, maktspel och en ständigt återkommande fråga – kan man tänja på mänskliga rättigheter? Och vad händer egentligen då?

 

Ett högre syfte är en engagerande spänningsroman som ger en unik insikt i det europeiska rättsväsendet men som även lyfter viktiga frågor – både i det stora och det lilla. Hur långt är man beredd att gå för en nära vän? Hur mycket är man beredd att offra? När är det egentligen okej att dra in någons mänskliga rättigheter? …och vilket slags samhälle bygger man i och med att man gör det? Det är spännande läsning, men även utmanande – för vad tycker jag i de olika frågorna? Och oavsett vad jag tycker – hur hade jag själv reagerat om jag befunnit mig i samma situation?  

 

Med en säker hand driver Malin Thunberg Schunke sin berättelse framåt och som läsare hänger man glatt med. Hon har dessutom en gedigen bakgrund inom rättsväsendet, bland annat är hon docent i straffrätt och har skrivit ett flertal fackböcker och det märks – här är detaljerna på plats och deras trovärdighet gör hela sammanhanget ännu läskigare. För när ett system inte fungerar, det är bland det mest obehagliga jag kan tänka mig. Det bidrar till den förlamande känslan av att det håller på att gå lite åt helvete med mänskligheten, och ingen av oss klarar riktigt att fästa blicken på den viktiga och avgörande punkten där allting händer. Lite som att titta på något som brinner, men vara alldeles för fängslad av lågorna för att komma på att hämta brandsläckaren.

Text och bild: Emma Kreü 

Recension: Staden av Camilla Sten

Betyg: fyra vinglas av fem möjliga

Camilla Sten levererar en smygande skräckroman som gör sitt bästa för att skaka liv i förträngd mörkerrädsla, monstren under sängen och barndomens fantasier.

 

I augusti 1959 försvann hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn utan ett spår. En våg av religiös fanatism spred sig som en skogsbrand genom den isolerade staden och helt plötsligt var alla borta. Niohundra själar som aldrig mer sågs till. Dokumentärfilmaren Alice, vars mormor förlorade hela sin familj i händelsen, har funderat över vad som hänt i hela sitt liv. Nu har hon äntligen lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för att hyra in utrustning och ett litet team för att göra en trailer som ska sälja in en kommande dokumentärfilm. Allt som behövs är fem dagars effektivt filmande på plats i den övergivna staden. Men kort efter att de är på plats börjar något hända, precis i utkanten av synfältet. Snart måste Alice och hennes team fråga sig, är det de som börjar bli galna, eller händer det riktigt obehagliga saker i Silvertjärn – även i nutid?

 

Camilla Sten levererar en smygande skräckroman som gör sitt bästa för att skaka liv i förträngd mörkerrädsla, monstren under sängen och barndomens fantasier. Känslan av ‘att vad det än är så kommer det långsamt närmare och vad det än innehåller så kommer det inte att sluta bra’ är överhängande. Dessutom gör hon det eggande och elegant med två spår, dåtid och nutid, som levereras snyggt och prydligt med en stigande känsla av att något håller på att gå käpprätt åt helvete. De tydliga referenserna till Stephen King förhöjer dessutom läsningen – och känslan av att precis vad som helst kan hända, på ett riktigt otäckt sätt.

 

Genom hela “Staden” bubblar fascinationen för övergivna platser under ytan, hur skulle det se ut om ett samhälle mitt i värsta folkhemseran bara lämnades vind för våg? Vad skulle bli kvar, hur skulle det se ut efter sextio år utan det mänskliga idoga nötandet? Det blir genom sitt förfall ett hommage till just människans eviga slit för att hålla naturen och djuret inom oss i schack, för vem vet vad som tittar ut om vi inte gör det?

 

Till läsningen av “Staden” rekommenderas ett rejält glas zinfandel, men undvik gärna mörka små stugor under blåsiga nätter. Empiriska studier visar att det påverkar nattsömnen.

 

Text och bild: Emma Kreü

Recension: Crazy Rich i Asien av Kevin Kwan

Betyg: tre vinglas av fem möjliga

En roande satir över försöken att skapa mening i en tillvaro som är så nedlusad med tillgångar att det mesta i livet är inom en armlängds avstånd.

 

Amerikanska Rachel är nöjd med sin tillvaro. Hon arbetar på ett universitet i New York, hon är tillsammans med kollegan Nick och livet går sin stilla gång. Tills Nick övertalar henne att följa med till Singapore och gå på en väns bröllop – och träffa hans familj. Nick har aldrig pratat så mycket om dem men snart visar det sig att de inte känt till hans relation med Rachel, vilket de inte är så nöjda över. Direkt missnöjda till och med.De är nämligen rika, galet rika och oerhört måna om att Nick gifter sig med någon som kan matcha hans status. Och de är inte de enda; snart börjar Singaporeelitens ogifta unga döttrar göra sitt bästa för att manövrera ut Rachel – med hans mor som aktiv påhejare i bakgrunden. Rachel blir allt mer osäker, är det verkligen en värld som hon vill vara en del av? Och Nick, vem är han egentligen?

Det är glittrigt, det är överdådigt och det är underhållande! Vår tids Hollywoodfruar (Jackie Collins), där läsaren kan imponeras, fascineras och förfasas över livet i lyx, flärd – och stenhård konkurrens i ett internt statussystem som enbart de snuskigt rika har tillgång till. En roande satir över försöken att skapa mening i en tillvaro som är så nedlusad med tillgångar att det mesta i livet är inom en armlängds avstånd.

Det är riktigt rolig läsning – samtidigt är det en del som skaver. Som Nick, som i sin  totala oförmåga att förbereda Rachel för vad som väntar henne, mer eller mindre slänger henne åt hajarna. Självklart är det alltid svårt att se privilegium från insidan, men om man har lajvat hyfsat jordnära universitetslärare i ett antal år, hur kan man vara så världsfrånvänd att man inte ens kan ana chocken i att landa mitt i motsvarigheten till ett diamantbestrött juvelskrin? Och hur kan man inte ha vett nog att vilja skydda sin partner från det stålbadet? Nick framstår periodvis som ganska osympatisk och trots allt smör i Småland, vill man verkligen vara i en relation med en sådan person?

Men, trots Nicks tillkortakommanden så är Crazy Rich i Asien en liten pärla som man inte får missa. Perfekt för sommarens strandbesök och gärna tillsammans med ett glas bubbel. Men glöm inte att det ska vara äkta champagne, något annat duger helt enkelt inte!

 

Text & bild: Emma Kreü

Recension: Jag försvinner i mörkret av Michelle McNamara

Betyg: fyra av fem vinglas

McNamara är mycket bra på att fånga tidsanda, grymhet och rädsla och balanserar det bra med sina egna upplevelser, tankar och känslor.

Michelle McNamara

Från tidigt 70-tal fram till mitten av 80-talet skakades Kalifornien av en rad brutala brott. Först var det The Visalia Ransacker som genomförde en serie inbrott och ett mord. Efter det härjade East Area Rapist (EAR) som bröt sig in och genomförde 50 våldtäkter, till största delen riktat mot par. Till slut kulminerade våldet med Original Night Stalker (ONS) som mördade 13 människor, främst par som hittades ihjälslagna i sina sängar. Rädslan växte, medborgargarden bildas och jakten intensifierades. Men det greps aldrig någon. Utredningen fortsatte men mer och mer i skymundan, fram tills att DNA-teknik kunde slå fast att det rör sig om en och samma person som gått under de olika smeknamnen. Och trots att det rör sig om en oerhört omvälvande tid och som påverkat det kollektiva medvetandet något enormt så har det inte skrivits speciellt mycket om EAR-ONS. Det är intressant att fundera över varför, varför det i en kultur där det skrivits hyllmeter om olika mord och seriemördare, inte skrivits särskilt mycket kring just de här fallen.

Så förblir det, fram tills att Michell McNamara, journalist och True Crime-bloggare, blir besatt av EAR-ONS och jakten på att hitta den skyldige. Hon läser in sig, tar kontakt med utredare, både verksamma och pensionerade, blir betrodd med stora delar av bevisföringen, träffar offer, hänger på onlineforum och bollar teorier med en rad människor som är har samma mål som henne – att få fast EAR-ONS. Hon vill väcka allmänhetens uppmärksamhet och skriver en rad artiklar om honom, där hon döper om honom till Golden State Killer (GSK). Intresset växer och hon får in mycket tips och funderingar från läsare och anhängare som också vill hitta den skyldige. Michelle börjar utarbeta “Jag försvinner i mörkret” om GSK, om hans handlingar och om hur det dels påverkade hans offer, men också hur samhället i stort sattes i skräck. Till slut tar hennes livsprojekt kål på hennes hälsa och hon dör i sömnen vid fyrtiosex års ålder. Hennes bok avslutas av två trogna bundsförvanter och hennes redaktör.

Som svensk läsare är det fascinerande att läsa om ett för oss ganska främmande koncept. Seriemördare av de här proportionerna är relativt okända här i Sverige. Det finns ingen motsvarighet till Golden State Killer och vårt samhälle har inte heller påverkats av den enorma känslan av otrygghet som en sådan person sprider. Om hur människor hårdnar, rädsla omsätts i praktiken och kontrollsamhället växer, på gott och ont.

Fascinerande läsning, men oerhört fyllt av obehag. McNamara är mycket bra på att fånga tidsanda, grymhet och rädsla och balanserar det bra med sina egna upplevelser, tankar och känslor. Hon lyckas förmedla besattheten som rider henne hårt. Hur hon kastas mellan exalterat hopp, besvikelse och en fast beslutsamhet att aldrig ge upp. Hennes tålamod är avundsvärt, hennes sinne för detaljer elegant och hennes öppna brev till seriemördaren ger gåshud.

Det är dock i styckena om GSK som McNamara briljerar som allra mest. Kanske var det där hon lade sitt fokus med baktanken att hon kunde utveckla texterna om sig själv vid ett senare tillfälle, det kommer vi aldrig att få veta, men skillnaden är tydlig. Texterna om henne själv kan ibland bli lite korthuggna, det märks att det här inte är den berättelse som hon vill fokusera på. Det är GSK hon vill berätta om. Hennes styrka ligger i all den kunskap som hon bokstavligen slitit sig till genom hårt arbete, och min beundran för hennes research bidrar till att göra läsupplevelsen så stor som den faktiskt blir. För här är det de små twisterna man hakar upp sig vid, och som bygger intimiteten. Sönderskurna skosnören. Stulna manschettknappar. Tappade skoluppgifter. För att nämna några. Vid något tillfälle reagerar jag dock över översättningen, den skapar lite förvirring kring några detaljer och i ett verk där just detaljerna är huvudpersonerna blir det tyvärr ett störningsmoment.

Men.“Jag försvinner i mörkret” är givande läsning som kittlar något som det var länge sedan jag upplevde. Rädslan för det oväntade som en natt helt plötsligt står och smeker en över fötterna. Det är dags att börja kolla under sängen innan man släcker lampan för natten igen.

Till läsningen rekommenderar jag ett lättare pinot noir, eftersom det är en druva som odlas i Kalifornien och som blir allt mer framgångsrikt. Och för att till läsning om mord är rött vin självskrivet.

Text: Emma Kreü

Falla fritt av Heléne Holmström

Ska du bara läsa en romance i februari så ska du läsa denna!

Fem vinglas av fem möjliga.

Charlotta har slitit som ett djur för att ta sig från sin tillvaro som svårt mobbat barn i Ludvika till sin position som advokat på en av Stockholms mest framstående byråer. Men hon lyckas ändå inte riktigt slappna av. Hon har svårt att släppa människor inpå sig, endast bästa vännen Carl-Adam känner henne väl. Hon vågar heller inte lita på den egna förmågan – kollegan Oscar skrämmer henne allt som oftast till att göra hans skitgöra och hon får sällan erkännande för allt det jobb hon lägger ner.

Ignacio är den idealistiska hållbarhetskämpen som arbetar på ett stort klädföretag med grön image. Han har tagit examen från Handelshögskolan och bedrivit forskning, men känner sig inte hemma i de flashigare ekonomkretsarna, delvis på grund av sin arbetarklassbakgrund.

När Ignacio och Charlotta träffas slår det gnistor om dem, men det står snart klart att de är på var sin sida i en rättstvist som kommer att bli både stor och infekterad. De skulle kunna förlora allt om de inleder en relation, men ändå verkar de inte kunna hålla sig ifrån varandra. Snart börjar insatserna bli stora på riktigt och konsekvenserna om de blir ertappade ännu större.

Heléne Holmström lyckts fantastiskt bra med att förmedla känslor genom hela Falla fritt – från det lätta trycket av stress från överbelastning på jobbet, den hårda strimman av hat vid pressen att göra sina kollegors jobb till den glittrande känslan av försiktig lycka när förälskelsen börjar förverkligas. Och hon gör det mycket elegant – med ett språk som inte bara är lättsmält utan även humoristiskt och intelligent. Det gör läsningen till ett rent nöje.

Alla författare värt sitt vatten ser till att behandla sina karaktärer med respekt och fingertoppskänsla för att skapa en dynamik som är intressant för läsaren. Holmström har definitivt vattnet på sin sida då hon snyggt balanserar mellan hörnstenen, mänskliga rättigheter, och avgrunden, kapitalistisk ignorans, utan att på något sätt tappa fokus. Snyggt bygger hon upp sin värld och sina karaktärer och lyckas ständigt hålla läsarna med på noterna. För ingen sympatiserar med en huvudperson som borde ha en moralisk kompass men helt har tappat den och ingen lägger heller dyrbar lästid på en kärleksrelation som inte osar glöd. Den risken finns inte i Falla fritt som är skickligt hantverk och balanserade avvägningar hela vägen. Ska du bara läsa en romance i år, välj Falla fritt!

Text: Emma Kreü

Det slutar med oss av Colleen Hoover

Modern, medveten romance när den är som allra bäst.

Betyg: fyra av fem vinglas

Lily Blooms liv har äntligen börjat på riktigt. Hon har lämnat en traumatisk barndom bakom sig med en våldsam far och en hunsad mor och startat ett nytt liv i Boston. Det går över förväntan – hennes nystartade blomsterbutik går strålande och hon har träffat mannen i sitt liv, neurokirurgen Ryle. Men när hon får anledning att ifrågasätta det som ska vara hennes framtid börjar Lily allt mer fundera över ungdomskärleken Atlas. När hon och Ryle av en slump springer på Atlas blir det startskottet på omvälvande förändringar i hennes liv. Snart inser hon att inget längre är helt självklart – och att framtiden inte alls är lika spikrak som hon hade tänkt sig.

”Det slutar med oss” är välskriven modern romance när den är som allra bäst. Colleen Hoover berättar lätt och skickligt om svåra och tunga ämnen, utan att för den sakens skull förlora romancens kärna – den lyckliga, vackra kärlekshistorien. Med ett lätt och flytande språk introducerar hon ett flertal mångfacetterade karaktärer som i all sin mänsklighet väcker både ilska och glädje, vilket för mig som läsare är både glädjande och upplyftande. Det bidrar till den fasta övertygelsen att trots de många gråskalorna i Hoovers pensel så har hon aldrig förlorat tron på människan, vilket är den viktigaste kärnan i hela berättelsen.

 

Text: Emma Kreü

Den ursprungliga versionen publicerades på BYKW:s Instagramkonto 14 januari 2019.

Lazarus av Lars Kepler

19 oktober släpptes “Lazarus“, den sjunde kriminalromanen i Lars Keplers  (pseudonym för författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril ) serie om Joona Linna.

När två grova brottslingar, båda med makaber historik, mördas på brutala sätt så hittas oväntade kopplingar till Joona Linna. Helt plötsligt uppenbarar sig mönster för honom, mönster som blir allt svårare att ignorera. De som antagits varit döda verkar leva igen. Snart måste Joona fatta ett beslut – att fortsätta sina undersökningar eller att anta det värsta och vidta de mest brutala åtgärder man kan tänka sig.

Lazarus” är, som alla Keplers romaner, inte någon lättsmält historia utan en beckmörk kriminalroman. De mest obehagliga vrår i människans inre sätts under lupp och den ständiga frågan om vad människor egentligen är beredda att göra för att skada andra ligger ständigt i fokus. Men även ytterligare en nivå finns med – hur långt kan du tvinga andra att gå….?

Keplers värld är disig och det finns sällan några ljusglimtar som varar särskilt länge. Hur är det egentligen att befinna sig i den? Och hur länge kan Joona Linna leva där innan han går sönder ännu mer…?

Lazarus” levererar lite förhöjt blodtryck, ett påslag på mörkerrädslan och obehaglig insikt i faktumet att människan är ett otrevligt djur. Avnjuts med fördel tillsammans med ett glas rött vin – min personliga rekommendation är Thummerer Egri Bikavér Classicus (no. 2600, beställningssortimentet). För vad passar bättre än “Tjurblodet från Eger”? 
Betyg: Fem vinglas av fem möjliga.

 

Text: Emma Kreü