Augustprisnominerad: Dyksommar av Sara Stridsberg & Sara Lundberg

Betyg: fyra av fem pärlor

Duon Stridsberg och Lundberg kunde inte vara mer gjorda för varandra – samspel mellan bild och text är magisk. Dock ska man vara medveten om att detta är en oerhört allvarlig berättelse.

En dag är Zoes pappa borta, hon får veta att han är sjuk och behöver vara på sjukhuset ett tag. Mamma och Zoe hälsar på honom där, men plötsligt orkar pappa inte med fler besök. Zoe fortsätter dock att åka dit ensam, hon vet inte om hon får det, men väl där träffar hon Sabina. Sabina bor också på sjukhuset, och hon är simmerska. Zoe får öva simtag ute på den stora gräsmattan tillsammans med Sabina. De pratar om livet och drömmar och simning, i väntan på att pappa ska orka träffas igen.

Dyksommar är en oerhört viktig berättelse, en av få (framförallt för barn) som handlar om allvarlig psykisk ohälsa och att inte vilja leva. Så fort jag såg att boken var ett samarbete mellan Lundberg och Stridsberg visste jag att det skulle bli starkt och viktigt, jag kan inte tänka mig en mer lyckad duo för detta samspel mellan text och bild.

Sara Lundbergs illustrationer är i vanlig ordning magnifika. Jag slutar aldrig imponeras av hennes färgsättning och bildkomposition, och hur hon lyckas fånga känslouttryck så väl i minspel och kroppsspråk. Varje uppslag är ett eget konstverk som skulle kunna stå för sig själv.

Dyksommar beskrivs av förlaget som en lillasyster till Sara Stridsbergs tidigare bok Beckomberga – ode till min familj (2014), där samma miljöer och karaktärer finns med. Trots att även den boken är briljant skildrar båda ett väldigt allvarligt ämne. Självmord, avsaknad av livslust och psykisk ohälsa är både viktigt och allvarligt. Behovet är enormt, vi pratar alldeles för lite även i vuxenvärlden om detta, men det är viktigt att det görs med försiktighet. Dyksommars målgrupp är satt till 3-6 år, och även om jag tror att vissa barn i den åldern kan ha både behov och stor uppskattning av en bok som denna, så tror jag inte den passar för alla. Särskilt inte i åldern 3-6 år.

Kanske är det vi vuxna som vill skydda barnen för sådant som vi själva tycker är svårt att prata om och förstå, och att barnen i själva verket kan hantera det bättre än vi, men jag tror det är oerhört individuellt. Det gör inte Dyksommar mindre viktig eller bra, men den bör läsas i sällskap av en vuxen och med försiktighet.

Dyksommar är en bilderbok för åldern 3-6 år och utgiven hos Bokförlaget Mirando. Den är nominerad till Augustpriset i kategorin Bästa svenska barn- och ungdomsbok 2019.

Text&bild: Jonna Zeitler

Augustprisnominerad: Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld

Betyg: fyra av fem trädgårdstomtar

Jenny Jägerfeld har skrivit ännu en ungdomsroman med perfekt balans mellan humor och allvar – denna gång om något så relaterbart som social utsatthet och popularitet.

Sigge och hans familj har flyttat från Stockholm hem till mormor i Skärblacka. Perfekt för Sigge, eftersom han planerar att börja om och få vänner. Bli populär. En av hans lillasystrar, Majken, lyckas ju skaffa vänner överallt, så varför skulle inte han kunna göra samma sak? Han har sexakt sextio dagar på sig innan skolan börjar, så det gäller att göra sin research och komma på vad nyckeln är. Det går dock inte riktigt som Sigge tänkt sig.

Som alltid är Jenny Jägerfeld genialisk kring balansen mellan humor och allvar. Jag skrattar högt flera gånger, men då och då kommer allvaret in, och då är det så träffsäkert att det gör ont. Jag älskar karaktärerna hon befolkar berättelsen med, lika älskvärda som trovärdiga. Sigges sociala ängslighet är så lätt att relatera till, för vem har inte känt den? I olika grad säkerligen, men alla har garanterat känt sig exkluderad eller utanför någon gång.

Bokens målgrupp är satt till åldrarna 9-12, men jag skulle säga att åldersspannet sträcker sig långt förbi det. Faktum är att jag upplevde tilltalet som aningen äldre, men någon övre åldersgräns kan jag inte hitta. Det kryllar av guldkorn för vuxna att plocka upp.

För mig som följt Jägerfelds författarskap en längre tid är tonen och språket välbekant. Jag vet ungefär vilken sorts berättelse jag kan förvänta mig, men trots det blir berättelsen aldrig förutsägbar. Hennes författarskap växer sig starkare för varje bok, och jag är inte ett dugg överraskad över att hon återigen blivit nominerad till Augustpriset.

Mitt storslagna liv är en ungdomsbok för åldern 9-12 år och utgiven hos Raben & Sjögren. Den är nominerad till Augustpriset i kategorin Bästa svenska barn- och ungdomsbok 2019.

Text&bild: Jonna Zeitler

Augustprisnominerad: Vänta på vind av Oskar Kroon

Betyg: fem av fem snipor

Oskar Kroon har skrivit en berättelse laddad med känslouttryck och trovärdiga karaktärer, det är i ärlighetens namn det bästa jag läst på mycket länge.

Vinga längtar efter sommarlov och morfar ute på ön. Hemma är inget som det ska, mamma är bara ledsen och pappa har flyttat ut. Inte finns det några i skolan hon kommer sakna heller. Morfar är den enda som förstår, och på ön får Vinga fokusera på helt andra saker. Där kan man förbereda sig på att bli en riktig sjöman, lyssna på sjörapporten och jobba på snipan. Men inget är ändå riktigt som vanligt. Sommaren är den varmaste på många år och på fastlandet brinner det, morfar berättar om den stora urladdningen som måste komma snart, och ändå står luften bara still. Så dyker plötsligt en svarthårig tjej upp, en som också bor på ön denna sommar och som är allt Vinga inte är. Ändå visar det sig att den svarthåriga Rut och Vinga delar mycket mer än vad de först kan ana.

Vänta på vind är en otroligt fin och stark berättelse om slutet på barndomen. Om att behöva ta vuxenansvar fast man fortfarande är barn, och om att vara bekväm som den man är, även om det ibland skiljer sig från hur andra är.

Jag tycker så mycket om Vinga och hejar på henne från första raden. Hennes perspektiv är så genomgående i hela berättelsens dramaturgi och språk, hur vi får se saker genom hennes upplevelseraster, och märka vad som är viktigt och oviktigt för henne. Skickligt får vi också se vem hon är i förhållande till människorna runtomkring henne, både mamma, pappa och Rut som är mycket olika henne – och så morfar, som vi förstår är hennes bästa vän och största förebild.

Berättelsen rymmer så många lager och känslouttryck, både humor och allvar, kärlek och sorg. Höga temperaturer och skogsbränder finns med och spär på den tryckande känslan, som blir både miljö- och känslomässig. Vänta på vind gick inte att lägga ifrån sig, och mot slutet kan jag inte hålla tillbaka tårarna.

Vänta på vind är en ungdomsbok för åldern 9-12 år och utgiven hos Brombergs. Den är nominerad till Augustpriset i kategorin Bästa svenska barn- och ungdomsbok 2019.

Text&bild: Jonna Zeitler

Augustprisnominerad: Tiger, Tiger, Tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren

Betyg: fem av fem kattrumpor

Lind och Hellgren har verkligen lyckats –  Tiger, Tiger, Tiger är en berättelse som kliver rakt in i hjärtat.

I Tiger, Tiger, Tiger får läsaren följa med i det lilla barnets längtan efter den fantastiska fina grannkatten Tiger. Barnet vill inget hellre än att klappa, men Tiger är, på katters vis, inte så intresserad och väljer att fly kärleksförklaringarna. Barnet letar och längtar, men Tiger har sprungit bort. Oron stiger (eller kanske snarare växlar?), var har Tiger tagit vägen?

En fantastiskt fin berättelse ur barnets perspektiv, där läsaren verkligen kan känna barnets intensiva längtan efter katten, det enkelriktade fokuset och ana de vuxnas överinseende i bakgrunden. Men det just i bakgrunden, det tar inte över och det är så befriande. Möjligheten att följa med i barnets värld är ett privilegium och det lockar till ett äventyr för både små och stora människor. Det är en fin berättelse i hela sin rakhet och okomplicerade rytm.

Bildspråket är är både yvigt och detaljrikt, i kraftiga men ändå dova nyanser. Det växlar mellan bilder ur barnets perspektiv och stora översiktsbilder, där läsaren kan se vad som händer – ibland både i barnets och Tigers värld. Känslorna är fint fångade både i och ord och bild.  Lind och Hellgren har verkligen lyckats –  Tiger, Tiger, Tiger är en berättelse som kliver rakt in i hjärtat.

Tiger, Tiger, Tiger är en bilderbok för åldern 3-6 år och utgiven hos Rabén&Sjögren. Den är nominerad till Augustpriset i kategorin Bästa svenska barn- och ungdomsbok 2019.

Text&bild: Emma Kreü

Augustprisnominerad: Sen kom vintern av Per Gustavsson

Betyg: fyra av fem vinterpälsar

Med mycket vackra bilder, lite humor och mjukt språk lyckas Per Gustavsson att på ett finurligt sätt lyfta känslan av rädsla för förändring – men även det sköna i att kunna landa i det som skett.

Haren lever ett inrutat liv. Varje dag hämtar han morötter, bli jagad för sitt liv av räven och språkar lite med björnen. Men en dag vaknar han och världen ser annorlunda ut – han ser annorlunda ut. Vintern har kommit och med det snön och vinterpälsen. Haren blir stressad, ledsen och upprörd – varför kan inte allting fortsätta att vara precis som det alltid har varit?! Att försöka anpassa sig efter allt det nya som inte går att kontrollera känns svårt. Svårt och nästan omöjligt. Men, med lite hjälp på traven går det bättre!

Sen kom vintern är en fin reflektion över världens och kroppens förändring. Om det man kan påverka och det som man måste lära sig att acceptera och anpassa sig efter. Med mycket vackra bilder, lite humor och mjukt språk lyckas Per Gustavsson att på ett finurligt sätt lyfta känslan av rädsla för förändring – men även det sköna i att kunna landa i det som skett.

Gustavsson har även med en dos vuxenhumor! I slutet, när Haren förnöjsamt förklarar att det här nya tillståndet, både med naturen och med livet, det är ju riktigt bra – så ska det ALLTID vara, känns det som att författaren blinkar till den vuxne läsaren eller kanske till det lite äldre barnet.

 

Sen kom vintern är en bilderbok för åldern 3-6 år och utgiven hos Lilla Piratförlaget. Den är nominerad till Augustpriset i kategorin Bästa svenska barn- och ungdomsbok 2019.

Text & bild: Emma Kreü

Augustprisnominerad: Jordgubbsbarnen av Sara Olausson

Betyg: fem av fem jordgubbar

Jordgubbsbarnen är ett viktigt inlägg i debatten, en påminnelse om att vi alla behöver ta hand om varandra, oavsett vem det är som behöver hjälpen. 

I en liten by någonstans i Östeuropa bor Maria och Gabriel tillsammans med sina föräldrar. De är fattiga, men det är inget ovanligt i deras by. Men när otur, olycka och torka kommer så blir barnens föräldrar tvungna att ge sig av utomlands, till Sverige, för att tjäna pengar som förhoppningsvis ska rädda familjen. Maria och Gabriel blir med ens jordgubbsbarn – de får veta att deras föräldrar ska plocka äppelstora jordgubbar i Sverige och bli rika på riktigt – och de blir kvarlämnade med sin farmor. Livet blir helt plötsligt annorlunda – och ganska hårt.

Sara Olausson har lyckats med att det komplicerade i att berätta om svåra situationer på ett sätt som känns lättillgängligt och samtidigt väcker framtidshopp, utan att för den sakens skull tappa stinget kring det obehagliga. Jordgubbsbarnen är skriven med fokus på det som i princip alla strävar efter – en bättre framtid för sig själv och sin familj. Är man väldigt fattig så är bara alternativen färre än för andra. Maria och Gabriels föräldrar tigger, som så många andra, i Sverige. Väldigt många, barn som vuxna, som regelbundet ser tiggarna tänker inte på vad som ligger bakom deras situation. I en värld där samhällsklimatet blir allt hårdare så måste människor ständigt påminnas om hur verkligheten ser ut för andra, för att komma i kontakt med sin medmänsklighet. Olausson lyckas bra med just det, att påminna om den.

Jordgubbsbarnen är ett viktigt inlägg i debatten, en påminnelse om att vi alla behöver ta hand om varandra, oavsett vem det är som behöver hjälpen.

Jordgubbsbarnen är en kapitelbok åldern 6-9 år och utgiven hos Rabén&Sjögren. Den är nominerad till Augustpriset i kategorin Bästa svenska barn- och ungdomsbok 2019.

Text&bild: Emma Kreü

Recension: En annorlunda allians av Julia Quinn

Betyg: fem av fem vinglas

En annorlunda allians är en kvick och rolig berättelse, samtidigt som den rymmer både stort allvar och lättsamt kurtiserande – utan att på något sätt tappa stinget.

 

Julia Quinn är en romancedrottning av rang och inom den historiska genren är hon en av de absolut största. Hennes serie om syskonen Bridgerton är kultförklarad och när detta skrivs har inspelningarna av en Netflix-serie baserad på böckerna precis börjat. Manusförfattarens, regissören och producenten Shonda Rhimes, som tidigare arbetat med Grey’s Anatomy och How To Get Away With Murder, håller i tyglarna. Nu kommer serien för första gången på svenska. “En annorlunda allians” har översatts av Anna Thuresson och är först ut.

 

Att läsa historiska romaner i allmänhet, och historisk romance i synnerhet, innebär att man träder in i en värld där andra regler än dagens gäller. 1813 i London var en kvinna mer eller mindre en mans ägodel och hon värderades till största delen utifrån det hon kunde bidra med till familjens tillväxt, särskilt inom societeten. Leva dygdigt, giftas bort obefläckad och föda många barn åt familjen som hon gifts in i. Minst två söner och gärna några döttrar förväntades för att vara lyckad i omgivningens ögon och omgivningen var både hård och fördömande. Utbildningsmöjligheterna var begränsade och vissa saker fanns inte på kartan att en kvinna kunde få tillgång till, i alla fall inte utan mycket hemlighetsmakeri. Som läsare är det bra att komma ihåg, att livet i grunden var annorlunda på den tiden. Längtan efter kärlek var densamma, men förutsättningarna fundamentalt olika.

 

Det är tidigt 1800-tal i London och Daphne Bridgerton har redan gjort flera säsonger som ogift ung fröken i Londons societet. Som just ogift är hon är omyndig, hennes bror är hennes förmyndare, och har därför inte rätt till egna pengar och självständighet. För att säkra hennes framtida försörjning så jagar hennes mor på henne i jakten på en man som kan ta hand om henne. För vad ska det annars bli av henne? Daphne vill gärna gifta sig, hon drömmer om en stor familj, men hon vill också bli lycklig – på riktigt. Men det är inte helt lätt att träffa någon att tycka om när societeten följer ens minsta minsta rörelse – och alla tycker att hon är en schysst vän, men inte mer än så. 

 

Simon, hertig av Hastings, har precis återkommit till London efter många år utomlands och blir direkt utsedd till villebråd för alla giftaslystna damer- och deras mödrar. Han är helt oförberedd på anstormningen och han vill definitivt inte gifta sig, han vill bara vara ifred. 

 

När Daphne och Simon lär känna varandra av en slump så kommer de snabbt fram till en sak – de vill bägge två ha ett andrum från att jagas mot äktenskapet. De bestämmer sig för att fejka en uppvaktning för att slippa jakten och tjatet, men saker och ting blir väldigt sällan som man har tänkt sig. 

 

En annorlunda allians är en kvick och rolig berättelse, samtidigt som den rymmer både stort allvar och lättsamt kurtiserande – utan att på något sätt tappa stinget. Quinn är både lekfull och djup i sin berättelse, då hon växlar mellan historiska tankegångar, glödande hetta och den universella längtan efter kärlek. Rekommenderar henne varmt, då hon är den perfekta ingången till tyngre historisk romance. 

 

Text & bild: Emma Kreü

Recension: Dotter saknad av Anna Jansson

Betyg: fyra vinglas av fem möjliga

Det är ett klassiskt deckarupplägg, men så snyggt genomfört att det blir en hetsig bladvändare.

Välkända deckardrottningen Anna Jansson har tidigare haft fokus på Gotland i sina skildringar, men har nu bestämt sig för att hitta ny terräng för sina litterära mord – nya serien, Bergslagen blå, utspelar sig i Örebro med omnejd. Hennes nya huvudperson är polisen Kristoffer Bark och först ut är “Dotter saknad”. 

 

Under sin möhippa i Hampetorp utanför Örebro för fem år sedan försvann Vera, Kristoffer Barks enda barn. Allt indikerar att hon har drunknat i Hjälmaren under kvällen, men hennes kropp har aldrig hittats. Sedan utredningen lades ner har Kristoffer bedrivit sin egen undersökning, allt mer desperat. För trots många pusselbitar, och ytterligare en försvunnen kvinna, så kommer han inte framåt. Livet har fallit i bitar, han får allt svårare att kontrollera sitt humör och tillvaron är mörk. När Kristoffer blir utsedd att leda gruppen som jobbar med kalla fall så passar han på att börja rota i försvinnandet ute i Hampetorp, men aktar sig noga för att att berätta för sin nya chef om Veras försvinnande. Till varje pris ska sanningen nu fram och inget ska stoppa honom den här gången. 

 

Denise Groth bor ute i sin farmors gamla hus i Hampetorp tillsammans med sin hund. Hon har varit där på somrarna sedan barndomen och känner många, flera som hade nära band med de försvunna kvinnorna. Egoistiska Rasmus, sliskiga charmören Sonny och mobbade Albert, som hon själv är tillsammans med. Hon är medveten om att hon är slående lik de försvunna kvinnorna och när konstiga saker börjar hända blir hon allt mer ängslig. Är det någon som rör sig kring hennes hus, eller är allt bara en inbillning…?

 

Anna Jansson är ett proffs när det gäller att bygga intriger och karaktärer, snabbt och effektivt syr hon ihop sitt galleri, sin bakgrund, sin story. Ibland är stygnen grova och synliga, men oftast snygga och prydliga – för att till och med bli överraskande fina, näst intill osynliga. Det är ett klassiskt deckarupplägg, men så snyggt genomfört att det blir en hetsig bladvändare. Jansson har lagt ut prydliga villospår, alla såpass bra att man som läsare är helt övertygad om att man har rätt i varje gissning, tills man i en snygg vändning inser att man har helt fel. Extra roligt att hitta en ny geografisk region för sina deckarbonanzor, Gotland, Ystad och Stockholm är tradigt uttjatade. “Dotter saknad” är dessutom fylld av en krypande obehagskänsla som aldrig riktigt släpper, långt efter att man har lagt ner boken finns den fortfarande kvar och det var ett bra tag sedan det hände senast.

 

Text & bild: Emma Kreü

Recension: Gift av Tove Ditlevsen

Betyg: fem vinglas av fem möjliga

Det är som att läsa någons dagbok, inklusive känslan av att man när som helst kan bli påkommen och utskälld.

 

I Gift, den tredje och avslutande delen i Tove Ditlevsens självbiografiska serie, ligger fokus på hennes vuxna liv. På de fyra äktenskapen, att vara gift, och hennes svåra narkotikamissbruk, att vara förgiftad. Hon är rak och öppen kring sitt liv, så som hon menar att det var. Hon drivs av en brinnande lust att leva livet till max, men även att bedöva det och fly så långt bort hon kan. Och hon skyr inga medel för att nå vare sig det ena eller det andra. 

Ärligheten är smärtsam, det skaver att läsa. Ditlevsen avslöjar frankt det mest skamfyllda i sitt liv, som det faktum att hon väljer att skaffa barn med sin tredje make, tillika läkaren som både tillgodoser och stöttar hennes behov av narkotika, för att binda honom närmare sig och se till att flödet aldrig sinar. Det är som att läsa någons dagbok, inklusive känslan av att man när som helst kan bli påkommen och utskälld. Gift blev dessutom kritiserad när den kom – så mycket ärlighet föll inte alla läsare på läppen, det uppfattades som hänsynslöst. Tove själv tyckte att det var löjligt – hur kan det privata vara pinsamt? Och hur kan det vara hänsynslöst när den hon var mest brutal mot var hon själv?

När jag läser om Ditlevsens liv reflekterar jag över om det är så här många människor lever, men aldrig uttrycker det högt, eller skulle vilja leva så här – i en strävan efter att vara fri. Eller om det egentligen handlar om en den lilla klick som inte kan hålla den rasande rastlösheten inombords stången utan ständigt måste leva ut den – för att kunna leva men också för att hålla ledan i schack. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Marysé Condés “Livet utan masker” och Fay Weldons “Auto Da Fay” – och självklart även Kerstin Thorvalls “Det mest förbjudna”. Alla är de kvinnor som berättar om ett liv där längtan efter mening, rädslan för just ledan och ivern att förverkliga sina själv slår ut allt annat. Eller bara kunna känna något en liten stund. Självbevarelsedriften, hälsan eller vad det än må vara, spelar inte längre någon roll. Att Tove Ditlevsen dessutom har kallats för “Danmarks Kerstin Thorvall” är extremt talande.

Ditlevsenes raka och rättframma språk förstärker dessutom läsupplevelsen – det blir oerhört uppfriskande med någon som kort och koncist berättar om det som ses som bland det svåraste i livet. Att bedra och bli bedragen, att tappa kontakten med sina barn och att släppa taget om livsviljan. Det blir mäktig läsning och man som läsare förundras över att hon kom ut levande på andra sidan. Men det gjorde hon ju inte, inte på riktigt. 

Gift utkom för första gången på svenska 1973. Tove Ditlevsen begick självmord 1976. 

 

Text & Bild: Emma Kreü

Recension: Ett högre syfte av Malin Thunberg Schunke

Betyg: fyra vinglas av fem möjliga

Med en säker hand driver Malin Thunberg Schunke sin berättelse framåt och som läsare hänger man glatt med. Hon har dessutom en gedigen bakgrund inom rättsväsendet, bland annat är hon docent i straffrätt och har skrivit ett flertal fackböcker och det märks – här är detaljerna på plats och deras trovärdighet gör hela sammanhanget ännu läskigare.

 

Det går bra för Amir Yasin. Han har en älskad familj, en bra utbildning, ett välbetalt jobb och fina vänner. Under en svensexa på Rivieran ändras allt i ett trollslag. Baren som besöks utsätts för ett terrorattentat och Amir, som av misstag befinner sig mitt i blodbadet, blir gripen och anklagad för delaktighet i dådet. Helt plötsligt befinner han sig i ett av Frankrikes mest fruktade fängelser och det som han naivt trodde var hans mänskliga rättigheter syns inte på något sätt till. Samtidigt blir Ester Eldh, åklagare i Haag, indragen i arbetet att samla bevis mot attentatsmännen. Hon engagerar sig i fallet och upptäcker snart att hon verkar vara den enda som faktiskt är intresserad av att ta reda på om Amir är oskyldig eller ej. Internationellt revirpinkande, maktspel och en ständigt återkommande fråga – kan man tänja på mänskliga rättigheter? Och vad händer egentligen då?

 

Ett högre syfte är en engagerande spänningsroman som ger en unik insikt i det europeiska rättsväsendet men som även lyfter viktiga frågor – både i det stora och det lilla. Hur långt är man beredd att gå för en nära vän? Hur mycket är man beredd att offra? När är det egentligen okej att dra in någons mänskliga rättigheter? …och vilket slags samhälle bygger man i och med att man gör det? Det är spännande läsning, men även utmanande – för vad tycker jag i de olika frågorna? Och oavsett vad jag tycker – hur hade jag själv reagerat om jag befunnit mig i samma situation?  

 

Med en säker hand driver Malin Thunberg Schunke sin berättelse framåt och som läsare hänger man glatt med. Hon har dessutom en gedigen bakgrund inom rättsväsendet, bland annat är hon docent i straffrätt och har skrivit ett flertal fackböcker och det märks – här är detaljerna på plats och deras trovärdighet gör hela sammanhanget ännu läskigare. För när ett system inte fungerar, det är bland det mest obehagliga jag kan tänka mig. Det bidrar till den förlamande känslan av att det håller på att gå lite åt helvete med mänskligheten, och ingen av oss klarar riktigt att fästa blicken på den viktiga och avgörande punkten där allting händer. Lite som att titta på något som brinner, men vara alldeles för fängslad av lågorna för att komma på att hämta brandsläckaren.

Text och bild: Emma Kreü